Henriks kommentarer

Är du en framgångsteolog?

Tror du på nådegåvor i vår tid? Tror Du att Gud kan hela sjuka människor,obotligt sjuka, ännu idag?

– Ja, jag tror det. Helt och fullt. Ibland har jag fått se märkliga saker: sjuka, som blivit friska, människor, som blivit lösta.

Och ändå är jag inte framgångsteolog.

???

För framgångsteologin har ingenting att ge de svaga.

När man ser Guds rikes historia, så ser man att det oftast varit de i människors ögon obetydliga och oansenliga som fått betyda något.

Varför? Därför att de är andligt starka?

Jag tror att det skulle vara rättare att säga ”därför att de varit så andligt svaga.”

Paulus skriver nog ”bli allt starkare i Herren, och i hans väldiga kraft.” Men den styrka han talar om är just svagheten, nämligen svagheten i förhållande till oss och våra förutsättningar, och den stora förväntan på att HERREN måste göra det.

”Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.” Sak. 4:6

Inför pingst mediterar jag över ett märkligt ord i Sakarjas bok. Orden handlar om tempelbygget. Hur ska det ske?

Inte

– genom styrka

– genom kraft

Utan:

– genom min Ande, säger HERREN Sebaot.

Det paradoxala är att Gud inte behöver styrka eller kraft, utan snarare svaghet och hjälplöshet. Herrens Ande, Pingstens Ande skall stå för kraften och förnyelsen.

När jag är svag, då är jag stark, skriver Paulus. Detta är ett oerhört radikalt ord, jag tror till och med ord som väcker anstöt.

Kanske är vårt problem då att vi har för många starka kristna? Herren kanske behöver svaga kristna. Han har ju ofta valt att föra sitt rike framåt genom i mänsklig mening svaga människor.

Se där en framkomlig väg. Det handlar om att ödmjuka sig, och ofta också – för att det ska ske – om att bli förödmjukad.

Det känns så oandligt.

Och ändå är just det Andens väg.

Det är Pingst. Att bli svag – för Kristi skull, som Paulus skriver i 2 Kor. 12 – för när jag är svag då är jag stark!

”Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig.”

Läs Sak. 4, 2 Kor. 12 och gärna Ef. 6 så ser Du:

Det är svaghetsteologin som ger framgång.

God Pingst!

Henrik

”Naispappeudenvastustaja sai potkut” – kvinnoprästmotståndare fick sparken – rubricerar MTV3 domkapitlets i Uleåborg beslut att avstänga kaplan Vesa Pöyhtäri på bestämd tid från sin prästtjänst (kaplanstjänsten i Karjasilta församling). Avstängden är på viss tid, dvs från juni 2010 till januari 2011.

Detta beslut innebär att Vesa Pöyhtäri får verka som präst, men inte sköta kaplanstjänsten i Karjasilta på grund att han av övertygelse inte vill samarbeta med kvinnliga kolleger.

Jag tycker – och kommer att fortsätta tycka det – att detta är en skamfläck för kyrkan. Samma kyrka som när beslutet föll år 1986 lovade att också de som har den gamla ämbetssynen skall ha rätt att verka som präster i kyrkan mm. Efteråt har man försökt omtolka den s.k. klämmens innehåll och säga att klämmen bara gällde åsikten, inte att åsikten skulle utmynna i konkreta ställningstaganden.

Detta är ju självklart fel. Jag satt med i en arbetsgrupp med biskop Olavi Rimpiläinen, sedermera domprosten i Esbo stift Marjatta Laitinen m.fl. för att försöka finna s.k. körregler. Då ville vi försöka undvika konflikter och finna spelregler som skulle passa för alla.

Om klämmen bara gällt rätten att i sitt sinne ha avvikande mening (reservatio mentalis), så skulle ingen kläm i världen ha behövts! Det gäller ju so wie so. Inte skulle heller några körregler ha utarbetats, som Prästförbundet sedan ensidigt upphävde i början av 2000-talet.

I en tid när kyrkan behöver alla trogna och hängivna tjänare ter det sig besynnerligt att domkapitlet för denna övertygelse finner det nödvändigt att ta till kraftåtgärder. Samtidigt tolereras nästan vad som helst, både avsteg från dogmatik och etik – alla vet vad jag talar om.

Invändningarna är givna. Jag förväntar mig ingen förståelse. Man säger att ämbetsteologin är en perifer fråga, som inte får bli kyrkosplittrande. Men det handlar om enkelriktad trafik, det gäller inte i båda riktningarna. För förespråkarna är det en så perifer fråga, att de som ställer sig avvisande till reformen inte har rätt att opponera sig över en sådan detalj. Men för dem som ställer sig avvisande är detta så gravt, att domkapitlen måste ingripa.

Skulle vi inte – tills nya argument framkommer – kunna ”gräva ner stridsyxorna” och sluta debattera detta offentligt – med undantag för teologiska och seriösa sammanhang när verklig försoning söks??

Det blir nämligen knappast bättre. Allt kan ordnas, ingen behöver komma och höra på ”en motståndare”.

Förhoppningsvis har både motståndare och anhängare annat att säga från predikstolen än detta om ämbetsteologin. Åtminstone som regel.

Världen skrattar. Och gråter!

Är detta verkligen Vägen vidare? Och tror någon faktiskt på riktigt att vi som har ”den gamla synen” gör detta på grund av kvinnoförakt? Hur skulle en kristen människa, som ser ner på andra kristna människor, kunna sova gott och läsa sitt ”i frid vill jag lägga mig ner, och i frid skall jag somna in…”?

Detta har blivit en långkörare, en den ondes långkörare, genom vilken han vill slå sönder gemenskap och vänskap och vad värre är: vittnesbördet om Kristus i en tid, som kanske mer än någon annan skulle behöva det!

Henrik

P.S. Jag sover dåligt, men det beror nog på annat.