Hoppingivande?
Nyheter om Svenska kyrkan (kan säkert läsas som en ”profetia” om Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland):
– 15,9% av kyrkans medlemmar tror inte på något
– 21,3% vet inte vad de tror på
– 27,2% tror att Gud är något inom varje människa
– 12,2% tror på något slags högre makt
-23,6% tror på en personlig Gud
På tio år har Svenska kyrkan förlorat 600 000 medlemmar och antalet församlingar har under samma tid minskat med 1000. Ändå är Svenska kyrkan den största lutherska kyrkan i världen, 73% av svenskarna tillhör kyrkan.
Av de som skrivit ut sig ur kyrkan är gruppen 21-45 år störst, och 60% av de som uträtt, är män. Svenska kyrkan räknar med att man förlorar 1.000.000 medlemmar under de kommande 10 åren.
32% deltar i konfirmandundervisningen (i Finland 88%), de döptas andel är 56% av alla födda (80%).
Låter detta hoppingivande?
Har Svenska kyrkan varit för konservativ när utvecklingen har blivit sådan? Jag tror ingen kan hävda det.
Det är ingen som helst skadeglädje i dessa ord, jag tillhör dem som under årens lopp fått så mycket också av Svenska kyrkan. Dessutom tror jag att det är en tidsfråga innan vi får samma siffror i Finland.
Det är dags att tänka om, tror jag.
Men det finns ett hopp: ”Frukta icke, du lilla hjord, ty det har behagat Er Fader att giva er riket.”
Där finns det enda hoppet för oss. ”Om saltet mister sin sälta, till intet annat duger det än kastas ut och trampas ned av människorna.” Så sade Jesus, och den kände filmregissören Klaus Härö citerade Jesu ord.
Jag tror att detta är den yttersta orsaken till massflykten, inte att kyrkan är för konservativ, utan snarare att kyrkan är för liberal. Att kyrkan på något sätt har förlorat tron på sin främsta och egentliga ”produkt”, Gudsordet.
Henrik
Källa: tidningen Kotimaa (och JOnas Bromander från Svenska kyrkan)