Henriks kommentarer

Paulus och Silas reste tillsammans och kom till Derbe och Lystra. Det hade skett en splittring, Paulus och Barnabas kom inte överens, och de reste åt var sitt håll. Sen träffade Paulus Timoteus.

Om deras fortsatta resa, den som ledde till att kristendomen kom till Europa, heter det:

Märkliga ord! Jag har ibland grubblat över hur detta gick till. Var det så att någon blev sjuk, att guiden inte kom, att något kom i vägen varje gång de försökte fara tills någon i sällskapet sade: detta är nog inte Guds vilja, det är som med Bileams åsna.

Inte Asien, men kanske Bitynien? Nej, inte dit, Jesu Ande tillät inte det!

Någon kanske tycker att den gemensamma nämnaren är villrådighet.

Jag tror att orden understryker att det finns en plan. Gud har en plan! En plan, som för oss européer var en verklig lycka, det kristna evangeliet kom till vår världsdel och så såmingom till oss i Norden.

Orden understryker att denna plan är Guds plan. Vi ser inte, vi visste inte, men Gud vet.

Allt ju vilar i min Faders händer.

Det är inte vi som ska ha planen, den har Gud. För oss handlar det därför först och främst om att vara trogna, att be om att få komma in och bevaras i Guds plan.

Men mitt i allt detta säger ju ordet att det stämde som Jesus hade lovat: jag är med er alla dagar. Det var inte på minnena av Jesus som lärjungarna skulle leva. De levde med den levande Jesus, dag för dag, också när deras planer ändrades.

Mitt i det som ser ut som tillfälligheter och virrvarr, finns Herren med.

Ingen kunde ha tänkt ut hur det skulle gå till att sprida evangeliet ut i hela världen. Ingen, utom Gud. Ingen mänsklig långsiktsplan eller strategi förverkligades, det var helt annorlunda än någon människa hade kunnat tänka.

Det är denna Andens ledning vi nu behöver,  Guds plan, Guds strategi, för vår kyrka, vårt stift, vårt land, vår värld.

Mänskligt sett ser det ut som kyrkan förlorar terräng. Mindre skaror, mera förvillelse, större vilsenhet, det är bara en sida av allt.

För mitt i allt detta förverkligar Gud sina planer. Tänk om man fick vara med på ett hörn! Det du!

Under vissa diskussioner i kyrkomötet har jag börjat undra om detta gäller idag också. Kyrkan börjar tappa bort sitt “så säger Herren” som ersätts av “så säger folket”.

I vissa frågeställningar märks detta tydligt. Ett ombud konstaterade i en diskussion att “det finns knappast någon fråga idag som kyrkan är enig om”, åtminstone kan man inte få 3/4 majoritet bakom någon viktig fråga. I många fall, särskilt i de omdiskuterade frågorna, finns två uppfattningar inom kyrkan.

Jag vet inte om hennes bedömning är för pessimistisk. Men tyvärr förefaller det vara så t.ex. när det gäller partnerskapsfrågan. En biskop konstaterade att 3/4 av prästerna i hans stift är för välsignelse av samkönade par. “Det blir omöjligt att hålla ihop stiftet i en sådan situation”, sade han.

NU ska man nog understryka att det säkert finns frågor där enigheten ändå är större. Men man måste vara orolig för den helomvändning i flera viktiga frågor som skett inom något eller några tiotal år.

För inte har Herren slutat tala genom sitt Ord.

Hur är det med detta: “jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror”. Rom. 1:16

Nu ber jag om förbön för oss alla här i Åbo, om hälsa och krafter, om Guds gode Andes ledning, om förnyelse för vår kyrka!

Nu är min bön att biskopsvalets diskussioner skall kunna föras seriöst och i uppbygglig anda. Vi står, som jag ser det, inför många stora frågor och utmaningar, som kan bli möjligheter i stället för hotbilder.

För mig är det angeläget att betona att kyrkan måste lyssna till Guds röst. Och “Gud talar genom det Han talat”, dvs Guds Ord, Bibeln. Om vi inte lyssnar till Guds röst, mister vi talförmågan. Vi har ingenting att säga.

Kyrkan måste också lyssna till människornas röst. Vi måste höra oss till och se nöden, verkligheten, behoven.

Jag tycker att Joh. 12:20-22 vittnar om en rörelse, som beskriver kyrkans viktigaste uppgift nu.

Kanske någon upplever att texten är alltför “from”, den beskriver inte dagens situation. Ingen, eller nästan ingen, frågar idag efter Jesus.
 
Ändå så tror jag att när Gud “knackar på” i en människas liv, så är det just detta som man väntar av kyrkan: att man ska få “kontakt” med Honom, som är livets Gud. Att man ska få hjälp, sådan hjälp, som människor inte kan ge.

Tänk om vi skulle få vara en sådan kyrka!

Nästa kurs hålls den 15-17 oktober 2009. Se närmare uppgifter på STI:s hemsida så småningom (www.teolinst.fi). Undervisningen sker på finska, men det är fullt möjligt för svenskspråkiga teologer att delta. Föreläsare denna gång var professor Tapio Puolimatka, chefredaktör Leif Nummela, docenten i NT:s exegetik Timo Eskola samt undertecknad.

Styrk dina bröder, skriver jag, ett ord som ringar in postgraduate-utbildningens grundtanke.

Henrik

http://bertilbloggar.wordpress.com/2009/04/05/vilken-jesus-skall-vi-ha/

Ateismen är av betydelse främst i väst, i en svalnande kristenhet. Också på före detta kristna områden möter man delvis ännu ateism. Men de flesta sådana områden är idag platser där islam har ett starkt fotfäste.

Parallellt med avkristnandet går dock också ett minskande intresse för ateismen. Vi har både postkristet och postateistiskt.

Den ateistiska kritiken mot gudstron och kristendomen är att religion föder våld, att religionen binder. Ateismen innebär sålunda befrielse från religiösa bindningar och auktoriteter. Och så nämner man gärna konflikter som man ser att ha förorsakats av religionen: Nord-Irland, Mellanöstern osv. Och naturligtvis Al Qaida och 9/11 (Nine One One) i USA. I dessa diskussioner har man allmänt börjat tala om fundamentalister, utan att närmare definiera ordet. Så blir det t.o.m. så att Al Qaida och evangelikala kristna åtminstone nästan är samma sak…

Religion is an oppressor, atheism is a liberator.

Men om man ser på områden där ateismen fått råda fritt kommer man ganska snart på andra tankar: DDR, det forna Sovjet, Kina, Nordkorea osv. Ateismen har visat sitt ansikte och fött fram det mest grymma och omänskliga som vår värld har kunnat visa på. Det har på intet sätt blivit frihet och välstånd, inte jämlikhet eller broderskap.

Det förefaller att finnas ett samband mellan de “grälande” och intrigerande hellenistiska gudarna och den gudsbild som finns i väst.

Det som föder mycket frustration och bäddar för ateismen är diskrepans mellan det vi kristna tror på och det som vi visar genom vårt liv. Kristendomen bygger inte på vårt liv, utan på Jesu liv och död och uppståndelse. Men ändå är det de kristna i vardagen som blir grogrunden för antingen ateism eller gudstro.

Jag läste nyligen om en känd föreläsare, som hade varit i USA och föreläst om ateism och gudstro. Hans värd berättade att hans fru hade inbjudit deras granne, en läkare, att komma och höra på föreläsningarna.
När värden körde sin gäst till flygfältet berättade han detta för föreläsaren (Ravi Zacharias). Hans fru hade frågat läkaren vad hon tyckte om föreläsningarna.
– Vet du vad hon sade?
– Nej, svarade Ravi Zacharias.
– Hon var mycket imponerad. Hon tyckte att du hade mycket starka och övertygande argument.

Och så tillade hon: jag undrar hur han är privat.

Jag har noterat och funderat mycket på detta. Hon visste att intellektuella argument, logiska resonemang, stor kunskap osv vägs när det gäller den personliga integriteten.

Vi förkunnar för litet detta med att Jesus är Herre. Jag tror att det är mycket viktigt i alla apologetiska diskussioner.  Det gäller inte bara på individplanet. I lika hög grad gäller det kyrkan. En forskare skriver att ateismen fått betydligt starkare fotfäste där kyrkan upplevs stå på “maktens sida”. Där kyrkan har levt ut sitt budskap om förlåtelse och försoning, talat om varje människas rätt och lika värde, och framför allt där kyrkan har förkunnat att Jesus Kristus kallar alla människor till tro och efterföljelse, där har ateismen lyckats sämre.

En av de mest kända och anlitade apologeterna i vår tid har träffande nog skrivit en av sina bästa böcker under rubriken
Beyond Opinion – Living the Faith We Defend.

Ingen kräver fullkomlighet av oss. Men är inte förväntningen den att vi tar vår tro på allvar?

http://kyrkomotet2009.blogspot.com/

I viss mån kommer säkert kommentarerna att beröras på min vanliga blogg, men något slag av “rapportering” från kyrkomötet, som kanske inte intresserar alla läsare, kommer att finnas på ovannämnda adress, medan jag fortsätter att skriva på denna blogg.

Du kan också på kyrkomötesbloggen som kommentar ställa frågor eller skriva sådant som du vill veta mera om. Jag svarar i den mån jag kan, och så snart jag har tillfälle (mötena kan hålla på ganska sent på kvällarna).