Henriks kommentarer

Jag har dock sparat alla texter, men jag tog bort detta inlägg med kommentarer.

Ibland har jag funderat på detta: tänk vilken tur vi har som är födda i en tid och i en kyrka, som inte har några villolärare! Det som man så ofta varnar för i NT, finns nästan inte alls i vår tid. Hur är det möjligt?

Hur känner man igen en villolärare eller en falsk profet?

Knappast är det som i Kalle Anka, där alla uppträder under temat nomen est omen… Bovarna heter t.ex. Herr Skurkén, eller något annat lika avslöjande.

Snarare är det så att vi inte ser eller inte vill se detta. Det kan bero på att vi har fel uppfattning om en falsk profets kännetecken. Vi kanske på något sätt tror att han skall vara extrem, avvikande, eller kanske bara osympatisk i allmänhet.

Men rättare är det sannolikt att säga att en falsk profet är trevlig, social, sansad och allmänbildad. Han gör ju allt för att inte bli upptäckt. Poängen är att han (eller hon) skall väcka förtroende, och verka trovärdig.

Satan själv gör sig lik en ljusets ängel, skriver Paulus (2 Kor. 11:14).
Paulus säger till de äldste i Efesus att han vet att “när jag har lämnat er, skall rovlystna vargar komma in bland er, och de skall inte skona hjorden.”

Bilden är stark. Man undrar hur dessa kan komma in. Paulus svarar:
“Ja, ur er egen krets skall män träda fram och förvränga sanningen för att dra lärjungarna över på sin sida.” (Apg. 20:30)

Med andra ord: de behöver inte komma in, de är ibland oss!

Nu skall vi inte dra fel slutsats! Detta skall inte leda till en allmän misstänklighet och till att vi ser snett på alla våra medmänniskor, och i synnerhet medkristna!! Nej.

Snarare skall vi börja med att fråga Herren: Herre, icke är det väl jag?

Men den andra lärdomen är att varken trevlighet, bildning, socialkompetens eller något annat kan avslöja vad som är sant och vad som är falskt. Men det får ju inte – självklart – tolkas tvärtom: att alla trevliga människor är falska profeter, eller att en sann Herrens tjänare måste vara tråkig…

Det handlar inte om människor som har en annan åsikt än jag. Det handlar inte om sådana som förstår Bibeln annorlunda. Detta är inte något kännetecken, för min (eller någon annans) förståelse är inte utgångsläget, inte rättesnöret.

“Men om det än vore vi själva eller en ängel från himlen som predikade evangelium för er i strid med vad vi har predikat, så skall han vara under förbannelse.” Gal. 1:8. I 2 Kor. 11 talar Paulus om sådana som förkunnar “en annan Jesus”.

Lägg märke till detta: vi själva! Eller en ängel! Paulus hade fått behålla kännetecknet: Herre, icke är det väl jag?
Det är den apostoliska förkunnelsen som är rättesnöret, och i den ingår ju både GT och NT, precis som Jesus lärde sina apostlar. Det handlar om en förkunnelse som ställer Jesus i centrum, om en förståelse av Bibeln som ett vittnesbörd om Kristus (Luk. 24:27, 44). Det är fråga om vad som sägs om frälsningen.

Men det kristna evangeliet är inte bara det förkunnade evangeliet, till kyrkans sanna kännetecken hör också det trodda och mottagna evangeliet. Lära och liv hör samman. Och det hör samman med den församling, som bekänner tron på Kristus.

När vi talar om kristen enhet, särskilt med tanke på Jesu översteprästerliga bön i Joh. 17:21 att de alla må vara ett, fokuserar vi ofta på enheten med samtidens kristna (i samma kyrka och andra kyrkor). Men vi glömmer ofta ett lika viktigt, kanske (ur en synpunkt sett) viktigare perspektiv: enheten med den apostoliska kristenheten, med urkyrkan, med den kyrka som föddes den första pingstdagen.

Nervknuten i den kristna förkunnelsen på Ordets grund då och nu var och är evangeliet om syndernas förlåtelse i Jesu namn och blod.

Den ondes budskap innehåller ingen barmhärtighet, och har ingen lösning på problemen. Han anklagar, men har inget svar, ingen utväg. Den Helige Andes budskap är att Jesus är svaret, hos Honom finns hjälp för alla. Han är både utvägen, och Vägen in (Joh. 14:6).

Jag tror att vi lever i en tid när det är livsviktigt för oss präster att församlingen är vaksam och prövar vad som sägs och lärs (vilket inkluderar det som skrivs på denna blogg).

Och att man gör som de kristna i Berea: “de tog emot ordet med stor beredvillighet och forskade dagligen i skrifterna för att se om allt detta stämde.” Apg. 17:11.

I Bibeln har blommorna och naturen en dubbel hälsning. Den ena tonen är förtröstan.

Men sedan fortsätter tetxten:

Hör, någon talar: "Predika!", och en annan svarar: "Vad skall jag predika?" "Allt kött är gräs och all dess härlighet såsom ett blomster på marken. Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, när HERRENS andedräkt blåser därpå. Ja, folket er gräs!  Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förbliver evinnerligen."

Också i denna text talas det om tröst. Men samtidigt, mitt i den skönaste nordiska sommar, varnar Herren oss för att sätta vår förtröstan till förgängliga ting (som man förr sade), till sådant, som inte består. Just till midsommaren påminns vi om att allt detta härliga skall vissna, men inte Guds Ord!

Vilken blomsterhälsning! Tänk om vi hade lurats att tro att blommor och sommarängar räcker som trosbekännelse, som grund för livet. Men tänk också, om den enda informationen hade varit att så som blommorna en gång skall vissna, så skall vi också!
Nej!

Njut av sommarens blommor. Låt dem bära hälsningen om Guds omsorg, om tröst och förtröstan. Men vet att det finns något som håller när allt annat vissnar, och det är Guds Ord. Dit hör också det eviga liv som Guds Ord och löfte föder i en människa. Det eviga livet är verkligen evigt. Detta för oss inte bort från naturen, utan till naturen, som kommer med Guds hälsning till oss.

Men vad betyder det?

Jag tror Guds Ord vill understryka att lågan inte finns där utan Herren. Herren är den som har tänt kärlekens eld, “en Herrens låga är den”, men Herren är också den som håller lågan brinnande. Han är med i lågan, utan Herren ingen låga!

Detta är en stor tröst för alla äkta par, och sådana som inför äktenskapslöftena bävar. Det är också vägen till förnyelse av äktenskapet.

“Hav mig såsom en signetring vid ditt hjärta, såsom en signetring på din arm. Ty kärleken är stark såsom döden, dess trängtan obetvinglig såsom dödsriket; dess glöd är såsom eldens glöd, en HERRENS låga är den.
De största vatten förmå ej utsläcka kärleken, strömmar kunna icke fördränka den. Om någon ville giva alla ägodelar i sitt hus för kärleken, så skulle han ändå bliva försmådd."

” H.V. 8:6,7 (1917).

Kärleken – HERRENS låga. Den starkaste definition av kärleken som jag känner till.

De största vatten kan inte släcka Herrens låga – Herrens eld är starkare än vattnet, de stora strömmarna (kfr 1 Kung. 18).

Kärleken kan inte köpas för pengar.

Vilka bilder Salomo använder! Eld och vatten, pengar, ägodelar versus kärlek. Högaktuella ord i en tid när kärleken ofta blir självisk.

Shalhêvetja! Kärleken – en Herrens låga.

Domkapitlet bekräftar att den fastställda tidpunkten för valet av biskop blir onsdagen den 2 september 2009 kl. 13.00 och vid behov en andra valomgång onsdagen den 16 september 2009 kl. 13.00 i alla prosterier i stiftet.

För att de röstberättigade i biskopsvalet skall få tillfälle att stifta bekantskap med biskopskandidaterna och deras åsikter i olika frågor ordnas diskussions- och utfrågningstillfällen inför första valomgången enligt följande:
 
•    19.8.2009 kl. 18 i Vasa, i samband med Kyrktorget (Skolhusgatan 26-28)
•    20.8.2009 kl. 18 i Mariehamn (S:t Mårtensgården)
•    25.8.2009 kl. 18 i Pargas (församlingshemmet)
•    26.8.2009 kl. 18 i Esbo, i samband med Kyrktorget (Kyrkstranden 2)

Inför andra valomgången ordnas diskussions- och utfrågningstillfällen enligt följande:
 
•    9.9.2009 kl. 18 i Nykarleby (församligshemmet)
•    10.9.2009 kl. 18 i Helsingfors (Högbergsgatan 10 D)

Alla röstberättigade kommer att få en personlig inbjudan.

Det är önskvärt och viktigt att biskopsvalet får ske i öppen och fri anda. Bara om detta sker kan väljarna bilda sig en riktig uppfattning om de alternativ som vi kandidater utgör.

Olika rykten rör sig kring biskopsvalet. Vänner och sympatisörer har oroat sig för att man medvetet vill försöka diskvalificera mig som kandidat. Kritiker och personer som ser mig som en hotbild har antytt att jag på något sätt försöker gå till val med “släckta lyktor”.

De som har läst min blogg, Kristet perspektiv, eller följt med vad jag skrivit och sagt, vet nog exakt var jag står! Jag tror ingen kan säga att jag försökt dölja var jag står.

Ingen väljare skall behöva gå till val under osäkra förtecken. Och valet gäller ju också andra än de som röstar. Jag kommer också här på bloggen – och i en del andra sammanhang – att tydligt meddela var jag står i olika frågor. Det innebär att jag också måste kommentera frågeställningar som inte är mitt livs frågor, t.ex. ämbetsfrågan och välsignelse av partnerskap. Mera tid vill jag försöka ägna de viktigaste frågorna, dit jag räknar avkristningen som utmaning för kyrkan, och behovet av breddat ledarskap och en långt mera flexibel inställning till olika gemenskaper och grupper.

För mig är utgångsläget det att en kyrka skall vara kyrka. Kyrkans ställningstaganden och budskap skall vara förankrat i Guds Ord också när tidsandan kräver andra svar. Kyrkans viktigaste uppgift är att förkunna evangeliet om Jesus Kristus. Det är det som kyrkan skall vara upptagen av. Hur vinna dagens människor för Kristus?
Jag tror också att missionen bör få en ny plats i vår kyrka och vårt stift. Vi behöver både vara en sändande och en mottagande kyrka. Vi har mycket att lära av andra kyrkor, och behöver deras hjälp också i vårt eget land. Vi har mycket att lära av andra kyrkor.

Och detta skall följas av omsorg om medmänniskan. Den hjälpen skall varje kristen och hela kyrkan helhjärtat engagera sig i.

Må Gud hålla sin hand över valet och över oss alla som har blivit ombedda att stå till förfogande.

Jag tror att det var ett rätt beslut. Mötet kunde ha förorsakat nya problem genom att kyrkans lagstiftning inte ger Domkapitlet något mandat i att speciellt höra eller allra minst pröva kandidaterna.

Det har spekulerats mycket om motiven till detta möte.

Jag spekulerar inte utan nöjer mig med att tacka för all förbön. Jag hoppas att den förbönen fortsätter och att den gäller hela valet och alla kandidater.

Jag har ibland undrat hur det skulle heta i Borgå stift nu, och i kyrkan i stort.

Ofta hör jag nämligen orden No, we can’t. Naturligtvis uttalade på finska eller svenska. De orden hör jag minst lika mycket inifrån, från mitt inre, som från andra håll.

Det kan gälla åtgärder som “borde” vidtas, men “vi kan inte”. Det kan gälla det bristande intresset för tro (vilket ofta inte ens är sant!), utgångsläget är för svårt. Det kan komma i form av de klassiska “det har vi redan försökt” eller “så har vi alltid gjort”.

Jag tror att många av de utmaningar som aktualiseras i biskopsvalet faller under samma rubrik. Det hörs väldigt litet av “yes, we can”, mera mycket annat. Utmaningar av (var)andra, svartmålningar rentav.

Ja, vi kan, försöker jag säga, både till mig själv och till andra. Men måste tillägga: vill vi?

Det finns inte så mycket segermentalitet inom kyrkan idag.

När allting började, sändes lärjungarna ut till en värld som hatade dem. De fick ofta betala med sitt liv. De fick börja arbeta utan några som helst ramar, inga lokaler att samlas i, utom katakomber, skogen, någon grotta, i någons hem… Men de sade “yes, we can!” Och de började. Utan budget, utan mänskliga resurser, tomma händer, som knäpptes, och trots motstånd och martyrium, växte skarorna. De var inte förbundna med “maktens människor”, de var de förhatliga, de minsta, de obetydliga, många utan samhällelig status. De älskade trots hatet, de predikade, trots att de förbjöds att “tala i det namnet”, Jesus blev trodd och älskad. Kristendomen spreds och det var omöjligt att stoppa dem.

Hur skulle kristendomen ha blivit en världsreligion idag, med vår “no, we can’t” – mentalitet??

Vi kan stirra oss blinda på “det givna”, som vi kan känna oss maktlösa inför. Så alltför mycket är färdigt ordnat, bestämda åsikter om hur allt bör göras finns, och en lång serie av traditioner – både nödvändiga, och kanske också vissa barlaster – omger oss.

Idag ser man ofta tillbaka på urkyrkan som “en bekymmerslös tid”. Men den var nog allt annat än bekymmerslös! Utgångsläget var ju snarare hopplöst! Det mäktiga romarriket, som kontrollerade mer eller mindre allt, och den lilla, obetydliga kyrkan.

Och ändå fanns det ett välsignat “yes, we can” över allting. Eller snarare Yes, He can!

Det är just det som behövs nu.  Yes, He can! Vi måste börja räkna med Guds möjligheter!

Henrik