Den amerikanska forskaren Wendy Brown har sagt några kloka ord om politiken:
“När toleransen blir den politiska målsättningen, följer därmed att politiken inte längre är det sammanhang där konflikter kan lösas på ett konstruktivt sätt.”
Jag tror att hon har rätt. Hennes ord äger sin tillämpning långt utöver politikens område, också inom kyrkan. En docent vid universitetet skrev nyligen i en artikel att “kyrkans beslutsfattare, både på Skatudden och i kyrkomötet, ofta är oförmögna att handlägga sådana konflikter, som har att göra med värde- och lärofrågor.”
Detta är inte ont förtal, så är det ju tyvärr. När man tänker på de svåra frågeställningar, som kyrkan har att ta ställning till, är det ju inte i första hand genom lärosamtal man försöker lösa konflikterna. Det är genom disciplinära förfaranden och tjänstemannarätt, där “synden” just utgörs av vad som upplevs som brist på tolerans.
Trots allt tal om tolerans, om varje människas unika värde, så är bestämda grupper undantagna. Man har ju under åren som gått visat allt annat än tolerans mot präster och lekmän inom vår kyrka.
Jag tror att det finns en annan väg. En övermåttan härlig väg. Kärlekens väg, som Paulus så starkt talar om i 1 Kor. 13.
Går kärlek och sanning att förena?
“Den (kärleken) gläder sig inte över orättfärdigheten men har sin glädje i sanningen,” skriver aposteln i samma kapitel.
Sin glädje (!) i sanningen. Det finns säkert “sanningar” av många slag. Kalla fakta, iskalla sanningar.
Den kristna sanningen är varm, som kärleken. Den är glad, för i den finns kärlekens glädje, den, som har sin glädje i sanningen.
Aposteln Johannes lär oss att sanningen är en person, Jesus. I Jesu person förenas nåd och sanning.
Det är därför vi kristna måste hålla oss till Jesus. Att följa Jesus betyder också år 2009 att hålla fast vid (bevara) hans Ord. “Att lära dem allt det som jag har befallt er” – det är kyrkans uppgift också år 2009.
Utmaningen är att “vara sanningen trogen i kärlek.” Att inte ersätta sanningen med kärleken, för den kärlek som NT talar om, är sanningens vän och följeslagare, förbunden med sanningen.
När jag läser artiklar och uttalanden undrar jag ibland om det i Bibeln finns någon självbestämmanderätt. Något som ger mig – eller någon annan – rätt att bestämma vad man tar emot: det där är primärt och viktigt, det där sekundärt och oviktigt?
Nu motsätter jag mig inte det att man ur Bibeln försöker utläsa vad som är viktigt, centralt och primärt, och vad som är tidsbundet, sagt under bestämda villkor, givet för en viss tid, till en viss grupp människor osv. Låt detta samtal fortsätta!
Men i många av de stora frågorna har vi en 2000 år gammal tolkningstradition, versus en – låt oss säga 40 år, eller 50 år, eller 100 år gammal tolkningstradition.
NT uppmanar oss att “kämpa för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Judas v.3). Paulus talar om en paradosis, en tradition, som har överlämnats åt kyrkan, traderats, och som har mottagits av kyrkan, och som vi inom kyrkan skall bevara.
Detta betyder inte alls att “allt måste vara och förbli som det alltid har varit”. Evangeliet söker sig alltid nya vägar till människor, och nya former ofta också. Förnyelse är något mycket viktigt, men inte förändring av tron, av Jesu ord, eller av apostlarnas ord.
Det finns nog svåra frågor i Bibeln. Också jag frågar ofta – kanske i motsats till vad någon tror? – om jag har uppfattat det eller det rätt, eller ens ungefärligen rätt, eller om jag kanske helt har missförstått vår Herre.
Men det finns också många aktuella frågeställningar, tror jag, där det handlar om ett val, om vi tar emot eller inte tar emot den (läro)tradition, som har överlämnats åt oss.
Och därför frågar jag om vi vill utöva självbestämmanderätt i frågor där vi inte har fått någon sådan?
Henrik