Henriks kommentarer

En god vän talade häromveckan i en gudstjänst om att följa, lyssna och finna. Han sade något mycket viktigt om orden och rösten. Orden kan förvrängas på många sätt, men inte Rösten – om vi talar om den röst som talar i Bibeln.

Målet med all förkunnelse och undervisning är att församlingen inte bara skall höra ord, utan Rösten, den gode Herdens röst. Vi tror och vet att det är i Ordet som den rösten talar. Men rösten är på något sätt mera än ord, Rösten, är det levande Ordet, som talar till vårt innersta. 

Det handlar inte om psykologi, utan snarare om teologi.

I Bibeln hörs den Rösten klart. Petrus skriver: 

”Den rösten hörde vi själva från himlen, när vi var med honom på det heliga berget.” (2 Petr. 1:18).

När evangelisterna berättar om Jesu förklaring, talar de också om rösten: ”Och ur molnet kom en röst: ”Denne är min Son, den Utvalde, lyssna till honom!”  (Luk. 9:35)

Om Johannes döparen heter det: ”Hör rösten av en som ropar i öknen..” (Matt. 3:3)

Var och en som är av sanningen lyssnar till min röst.” (Joh. 18:37)

Jag har stannat upp inför detta.

Det handlar om att lyssna till Kristi röst (Upp 3:20) .

Lyssna till Rösten, inte bara till orden!

Det innebär att lyssna till Ordet, för Ordet bär Rösten.

Kristus talar genom det Han har talat.

Henrik

Beskedet om att Helsingfors kyrkliga samfällighet har för avsikt att strypa missionsunderstödet till några av kyrkans missionsorganisationer gjorde mig verkligt sorgsen.

Den konsekventa hatpropaganda, som olika massmedier sått ut ackompanjerade av samfällighetens egen tidning, Kirkko ja kaupunki , har burit frukt. Såvitt jag kan minnas är det just tidningens chefredaktör som börjat med hotelserna att med pengar tvinga de inomkyrkliga väckelserörelserna till ”lydnad”.

Det som i praktiken drabbas när missionsmedel tas bort, är att arbete bland kvinnor och barn, HIV-sjuka, barnhem osv hotas av nedläggning, åtminstone av nedskärningar. Detta är ingen verbal fint, det kan var och en förvissa sig om.

Att det dessutom handlar om en markering mot klassisk mission, förkunnelse av evangelium bland dem som inte har mött Kristus, gör saken direkt avslöjande.

Nu måste kyrkfolket reagera!!

Vi, som vill understöda dessa rörelser, är också medlemmar som betalar vår kyrkoskatt. Det finns ingen som helst demokrati i detta, och ingen vidsynthet och tolerans, som man i falsett så ofta talar om.

Dessa beslut har sina rötter i samma röst och har samma adress som Jesu frestelser: fall ner och tillbe mig så ska du få allt detta!

Nu sätter vi vårt hopp till gemensamma kyrkofullmäktige, som skall ta ställning slutgiltigt till hela paketet i november. Hoppas verkligen att det finns så många kristna människor,  att de kan stoppa detta vansinne – för det är just det som allt handlar om.

Det som gör detta ännu mera beklämmande är att man har motiverat nedskärningarna med något som vår kyrkas officiella lära bejakar. Varken en traditionell ämbetsteologi eller ett fasthållande av det heterosexuella äktenskapet är någon heresi. Biskopsmötet har konstaterat att det inte är en heresi, utan ett brott mot kyrkans ordning.

Det är dags för kristna människor att förstå vad klockan är slagen.

Jag tycker dessutom att det finns ett mycket förfärligt drag i hela denna diskussion. Ledningen för våra väckelserörelser har uppträtt artigt, vänligt och sakligt inför alla de påhopp de har utsatts för. De har försökt dämpa opinionerna inom rörelserna, och manat till besinning.

Jag känner personligen ledarna för alla de drabbade rörelserna – och kan inte för mitt liv begripa att något ”kyrkoråd” kan komma med ett förslag som detta! Nu skall frågan beredas på nytt enligt direktiv, som innebär att bara Finska Missionssällskapet, Finska bibelsällskapet och Kyrkans utlandshjälp får bidrag. Därmed skall understödet till Folkmissionen, Såningsmannen och Budbärarna (radiomission) tas bort (kanske sker detta successivt, men dock). Finska Evangelieföreningen (SLEY) och Svenska Lutherska Evangelieförningen i Finland (SLEF) har redan tidigare drabbats.

Samtidigt diskuteras i Helsingfors om man borde öppna kyrkans utrymmen för muslimer! (Jag tror att muslimer är de första som förstår att kyrkans lokaliteter borde reserveras för kristen verksamhet).

Var ska detta sluta?

Fall ner och tillbe mig, så ska du få allt detta.

Den rösten känner vi. Och den vill vi inte lyssna på!

Henrik

Vi blev häromveckan beskyllda för att ha ”roffat åt oss” en positivt laddad term (klassisk kristendom).

Nu undrar jag om inte ngn annan grupp i såfall har gjort sig skyldig till samma sak.

Den nya könsneutrala äktenskapslagen marknadsförs nu under rubriken ”jämlik äktenskapslag”.

Som om vi andra skulle motsätta oss jämlikhet!!

Det är skillnad på egalitet (jämlikhet) och uniformitet (likhet, eller kanske likformighet).

Henrik

Benedictus XVI, påve, eller för oss biskop i Rom, har under sitt besök i Tyskland besökt Erfurt, och talat om Luther och reformationen. Hans tal finner den intresserade lätt på nätet.

Jag vill citera två avsnitt i hans tal. Jag tycker att de på olika sätt kunde lära vår kyrka mycket.

Han efterlyser en integrerad kristen tro, som är seriös, genomtänkt och förankrad. Det är tänkvärda ord.

I det andra citatet varnar Benedictus för att urvattna den kristna tron i man därmed skulle göra det lättare för den sekulariserade världen att tro.

Läs, och tyck!

”I would like to make two brief points here.  The geography of Christianity has changed dramatically in recent times, and is in the process of changing further.  Faced with a new form of Christianity, which is spreading with overpowering missionary dynamism, sometimes in frightening ways, the mainstream Christian denominations often seem at a loss.  This is a form of Christianity with little institutional depth, little rationality and even less dogmatic content, and with little stability.  This worldwide phenomenon – that bishops from all over the world are constantly telling me about –  poses a question to us all: what is this new form of Christianity saying to us, for better and for worse?  In any event, it raises afresh the question about what has enduring validity and what can or must be changed – the question of our fundamental faith choice.”

”The second challenge to worldwide Christianity of which I wish to speak is more profound and in our country more controversial: the secularized context of the world in which we Christians today have to live and bear witness to our faith.  God is increasingly being driven out of our society, and the history of revelation that Scripture recounts to us seems locked into an ever more remote past.  Are we to yield to the pressure of secularization, and become modern by watering down the faith?  Naturally faith today has to be thought out afresh, and above all lived afresh, so that it is suited to the present day.  Yet it is not by watering the faith down, but by living it today in its fullness that we achieve this.  This is a key ecumenical task in which we have to help one another: developing a deeper and livelier faith.  It is not strategy that saves us and saves Christianity, but faith – thought out and lived afresh; through such faith, Christ enters this world of ours, and with him, the living God.

Nog saknar jag en seriös diskussion hos oss. Kanske kan detta bidra till att någon börjar fundera.

Till eftertanke alltså.

Henrik

Biskop emeritus Kalevi Toiviainen har skrivit en artikel i färskaste numret av Teologisk Tidskrift. Hans tre frågor lyder: vart går du, kyrka?, vart går du, folkkyrka? Går du tillbaka till saken, kyrka?

Biskop Toiviainen varit biskop i St. Michels stift. Hans text innehåller ”bekanta tongångar” – besk kritik av Luther-stiftelsen, av SLEY och Suomen Raamattuopisto (Bibelinstitutet) – men också kritik av vår kyrkas biskopar.

Han kritiserar öppet biskop Mikko Heikka, som i Helsingin sanomat (21.08.2010) skriver att ”starka teologiska skäl talar för vigsel av personer med samma kön”. Toiviainen konstaterar att Heikka inte närmare redogör för dessa skäl, men ”hänvisar endast till möjligheten att tolka naturrätten på ett sätt, som det är jobbigt att godkänna.” Det är synnerligen svårt att säga att personernas kön inte skulle ha någon betydelse just när det gäller äktenskapet, skriver Toiviainen.

Jag kommenterar bara en av artikelns sidospår här, för det har intressanta poänger. Den ena iakttagelsen gäller frågan om pensionerade biskopars och prästers litet kritiska kommentarer har något av korrektiv av deras egna ställningstaganden att göra (se i det följande). Den andra iakttagelsen gäller ju det ofta påtalade faktum att biskoparna, som förr var ytterst lojala mot varann (utåt åtminstone), nu öppet kan ifrågasätta varann. Biskoparna är inte längre eniga och de gör heller inte längre några försök att dölja detta.

Kanske har biskop Toiviainen alltså blivit förskräckt när han ser vart den kyrka han varit biskop i är på väg? Kanske säger han det – för att citera en teologkollega – ”för att som pensionär försöka dämpa och bromsa följderna av det han själv varit med om att driva” (han avsåg ämbetsreformens släktskap vad den teologiska argumentationen beträffar med frågan om välsignelse/vigsel av samkönade par)  och med en viss oro i rösten.

I slutraderna säger dock Toiviainen något som jag helt instämmer i. Han säger att basunens signal är otydlig och att den åtminstone ger signaler som hörs från andra basuner. Kyrkans speciella och unika uppgift är dock att förkunna evangelium.

Är det dags att med Karl Barth säga: zurück zur Sache?

Jag instämmer. Tillbaka till saken. Och i detta fall: till Guds Ord och förkunnelsen av evangeliet.

Henrik

Teologisk tidskrift, s. 342-349.

I dagens nr av tidningen Kotimaa, skriver pensionerade prosten Pekka Eskelinen om tre krav, som han i rättvisans och rimlighetens namn vill ställa på kyrkan.

1. Öppna dörrarna för Luther-stiftelsens verksamhet.

Eskelinen skriver i sin motivering att också de betalar sin kyrkoskatt och är fullvärdiga medlemmar av vår kyrka. Om nu en Hannu Taanila svär i kyrkan, Irja Askola är villig att öppna för muslimer och Wille Riekkinen ryter åt de ortodoxa för att de uplåter en kyrka åt Luther-stiftelsen, varför stängs då dörrarna för dem?

Eskelinen anser att LS:s syn på kvinnliga präster uppfyller kriterierna för diskriminering, men att att diskrimineringen är mångfaldigt värre när det gäller kyrkans sätt att behandla LS och kvinnoprästmotståndare.

2. Speciella prästvigningar för dem som av samvetsskäl inte kan samarbeta med kvinnliga präster.

3. Möjliggör arbetsarrangemang så att konflikter undviks mellan kvinnliga präster och präster med traditionell ämbetssyn.

Eskelinen konstaterar att han inte önskar skapa konflikter, utan finna vägar till försoning.

– –

Ja, det är ju glädjande för mig att läsa sådan text, åtminstone delar av den.

Trots allt är detta inlägg av en prästbroder ett tecken på det växande missnöje med kyrkans diskriminering på grund av övertygelse.

Det är ju ganska klart att alla inte kan underskriva en sådan text, men kanske den just därför förtjänar att uppmärksammas?

Henrik

Så har en ny månad kommit, och jag konstaterar att augusti månad väl var den första ”blogglösa” månaden i min bloggs trots allt relativt korta historia.

Men jag fortsätter nog. För tillfället upptagen av mycket förberedelsearbete: bibelföredrag, tal, möten, utkost, artiklar, ledare osv.

Kanske har Facebookandet litet ätit upp behovet av bloggandet. Men jag tror fortfarande att bloggläsarna är mera seriösa och att bloggen behövs – om inte för andra så för mig. Den är ett slags dagbok, den avslöjar vilka tankar som rört sig i mitt sinne.

Jag återkommer så småningom.

Henrik

Idag är det en svart dag, en dag av sorg, en dag av medlidande med Norge.

Den förfärliga händelsen gör oss ordlösa, och vi känner igen tonerna från skolskjutningarna i vårt land.

I dagens nyhetsförmedling kom det ytterligare chockbesked: antalet döda har stigit till 84, och kan stiga ännu. 84 hem har en ofattbar sorg. Gärningsmannen har ropat fram folk och försäkrat att de unga inte har något att frukta. När de kom springande mot honom, sköt han ner dem en efter en.

Sådant är sataniskt. Det finns inga andra mänskliga termer som kan beskriva denna form av ondska.

Men det har också kommit fram en annan sorglig sida i detta. I flera uttalanden från myndigheters (närmast polisens) sida, har man nämnt att den 32 år gamla norske mannens bakgrund är högerextremistisk med kristna förtecken (ansvarar inte för ordvalet).

Detta kan bli ett svårt kapitel. Man kan förklara alla troende kristna för extremister och potentiella terrorister. Det är viktigt att i alla  debatter och sammanhang betona toleransens betydelse, att människor skall få ha övertygelse, även om övertygelserna inte kan delas av alla.

Vi kan inte heller dra slutsatsen att allt är rätt, att det är likgiltigt vad man tror och står för.

Men vägen heter icke våld. Och detta inkluderar också mentalt våld, inte bara fysiskt våld.

Samtidigt tycker jag att Bibelns människosyn är verkligt realistisk. Denna dag måste ju vara ett dödsslag för alla som tror att människan är god innerst inne, detta är inte bara sjukdom – utan tvivel är det också sjukdom – detta är också ondska.

Men i denna förvirrade tid när man använder ord som ”fundamentalist” etc mycket slarvigt och helt utanför sitt verkliga sammanhang, är det viktigt att vara tydlig. Man sammankopplar helt frimodigt bibeltroende kristna med islamistiska fundamentalister! Utan att förstå att det inte är tron på Bibelns evangelium som är drivkraften till sådana avskyvärda våldsdåd, utan något som inte har sina rötter i en varm tro, utan i Guds motståndare.

BIbelns människosyn är mycket realistisk. Det finns så naiva uppfattningar om människans inneboende godhet. Dessa uppfattningar måste – ännu en gång – konkursförklaras. En av de mest smärtsamma erfarenheterna i kriser är att det var ”en av oss” som gjorde sig skyldig till detta; en vän, en släkting, en granne, en i samma ålder osv.

Olika reaktioner kommer nu. Det första skedet innehåller en känsla av overklighet, svårigheter med att acceptera att detta verkligen har skett. Men sedan kommer ofta en stark fas av direkt hat. Man vill ta livet av och tortera den som gjort sig skyldig till något sådan. Är det något som inte leder till något gott och konstruktivt så är det just att svara med hat.

Följande skede kommer att innebära djup depression och likgiltighet. Det drabbar ju speciellt dem som har drabbats i olika grader. Men här behövs medmänsklighet, inte i första hand ord, utan omsorg på ett mycket bredare plan.

Men det finns kanske också de som vänder ryggen åt det och ser bort från allt sådant. Man lever vidare som om ingenting skulle ha hänt. Det är att inte möta verkligheten. Man behöver inte, och skall inte, frossa i sorg och tragedier, men alla måste på sitt sätt konfronteras med verkligheten sådan den är. Alla de som berörs, alltså.

Vi böjer vårt huvud i sorg och ber om Guds välsignelse och beskydd över Norge och hela vår värld.

Kanske finns det också någon som nu orkar be för den stackare, som gjort detta. För det behöver han nog, en ung man som har ödelagt sitt och många andra människors liv.

Henrik

I den apostoliska trosbekännelsen bekänner vi den Treenige Guden med orden jag tror (credo). Den nicenska trosbekännelsen inleds med orden Vi tror. (I Svenska kyrkans handbok är det tvärtom – den apostoliska inleds med Vi tror och den nicenska med Jag tror.)

Den singulära formen ”jag tror” vittnar om att Apostolicum vuxit fram som en dopbekännelse. Det handlade inte om ”hur mycket jag tror” utan om att anknyta till och instämma i Kristi kyrkas tro.

Nicenums ”vi tror” är en gudstjänstbekännelse. Ordet ’bekännelse’ betyder egentligen ”att säga detsamma som”, och i detta fall handlar det om apostlarnas och Skriftens Kristusbekännelse.

Jag har den senaste tiden tänkt på uttrycken jag tror och vi tror.

Jag tycker att det för mig alltför mycket handlar om ”jag tror”. Men jag känner en allt större ensamhet i kyrkan, det går inte att utan vidare anknyta till kyrkans tro, man måste alltid fråga ”vilken tro?”.  Alla har nämligen inte lyckats ”uppdatera” tron såsom vår kyrka.

När jag lyssnade till den katolske ärkebiskopens av Monaco ord vid bröllopet häromdagen, fick mina tankar ny näring. Hans fina tal om äktenskapet, som ett livslångt förbund inte bara med Gud utan i Gud mellan en man och en kvinna, var starkt. I ljuset av det som skrivits inför bröllopet – utan att påstå att alla detaljer i det som skrivits om i massmedia ännu har kommit fram eller ens stämmer – var det starkt och kristligt att tala konkret om troheten, och om att ”vad Gud har sammanfogat må ingen människa  söndra.”

Jag greps av ett märkligt vemod: tänk att få tillhöra en kyrka, vars tro bär den enskilde (rätt förstått!), en tro, som inte utlämnas åt gallupar och populariseringar, utan som gäller från generation till generation. Den katolska kyrkan, och en katolik, kan verkligen bekänna Vi tro.

Nu vill jag gärna bekänna att den katolska teologin innebär problem för mig på vissa, centrala punkter. Men ändå, tycker jag, har den katolska kyrkan i högre grad bevarat det apostoliska arvet än många lutherska kyrkor, inklusive vår egen utarmade och många gånger panikrealiserande kyrka. Jag greps av att den katolska kyrkan inte har bråttom, mycket musik, många böner. Och att sakramentet hör med (det kan ju också vara så i vår kyrka), utan att i detta sammanhang kommentera nattvardsteologin.

Mera ”jag tror” än ”vi tror”.

Det är en stor sorg för mig. Jag hör så litet om ”den tro, som Kristi Kyrka av ålder i dessa ord uttalat”.

Det är i praktiken svårt för mig att alltid säga ”vi tror”. Det blir – tyvärr – så ofta bara ”jag tror”.

Jag skulle vilja tillhöra en kyrka, vars biskopar och präster och församlingsmedlemmar håller bekännelsen högt, oberoende av vad som upplevs politiskt korrekt.

Kanske bör två invändningar göras. Den första gäller det faktum, att jag är medveten om att ”min kunskap är ett styckverk”, att jag kan ta fel, att jag ser endels, dunkelt, såsom i en spegel, utan att exakt veta var jag missar eller hur.

Den andra gäller invändningen och frågan: är du inte väl pessimistisk nu? Nog tror vi väl ändå alla på det centrala i trosbekännelsen?

Jag utgår naturligtvis från att jag sannerligen inte ser eller vet allt, jag kan säkert vara alltför pessimistisk, men ärligt sagt, så är jag inte säker. När jag ser vad många präster och andra teologer skriver och lär, blir jag betänksam. Tror vi på Jesu kroppsliga uppståndelse? Tror vi att Jesus skall komma en dag, en överraskningarnas dag? Tror vi, att den Helige Ande har talat genom profeterna? Tror vi att Jesus föddes av jungfru Maria?

Men: ”en människa kan intet taga, om det inte blir henne givet.”

Vi ber, och jag ber ofta: Herre, hjälp min otro!

Och: Herre, föröka vår tro. Just det, vår tro.

Henrik

Hittade igen Hornborgs Världshistoria, som min far gärna läste och som jag tycker om för att Hornborg formulerar sig så fint.

Hornborg skriver om Konstantin den store och om tiden efter honom (i slutet av 300-talet). Smått profetisk tycker jag att hans beskrivning är av övergången när kyrkan blev ”en faktor att räkna med”. Profetiska ord, därför att de i så mycket beskriver dagens kyrka.

Så här skriver Hornborg (har indelat ett stycke hos H. i några kortare för att det ska vara lättare att överblicka):

Kristendomens seger kunde icke undgå att i viss mening bli dess nederlag. Varken individer eller massor kunna frigöra sig från nedärvda föreställningar, som äro sammanvuxna med hela deras själsliv.

Redan under kamp- och förföljelsetiderna hade hedniska åskådningar trängt in i kristendomen, men efter den yttre segern blev detta fallet i en sådan utsträckning, att lärans natur i viss mån förvanskades. Kring en bevarad kärna göts ett mäktigt skal av främmande tillsatser. Betecknande för denna process är helgondyrkan och dess följdföreteelse bilddyrkan, som innebär den primitivaste hedendoms naiva omklädning i ”kristen” dräkt.

Samtidigt förvärldsligades kyrkan. Gudstjänsten begynte firas med en prakt och en glans, som skarpt stack av mot enkelheten och innerligheten i kamptidens kult, då man ofta nödgades inskränka sig till hemliga sammankomster i enskilda hus, i ruiner eller i katakomberna, och det högre prästerskapet levde som stormän.

Den ursprungliga motsättningen mellan kyrkan och världen hade efterträtts av en sammansmältning, där i många avseenden världen hade kommit att dominera. (Eirik Hornborg: Världshistoria, del I, s. 299.)

Den sista satsen ringer i mina öron.

Henrik