Henriks kommentarer

I gårdagens Obs! diskuterades ännu en gång Borgå stift och det klimat som råder i stiftet.

Khde Peter Kankkonen i Karleby tyckte att det är som i alla familjer, litet varierande, ibland bättre, ibland sämre, men i stort sett riktigt bra.

Tf khden i Tammerfors, Hilkka Olkinuora, tyckte att Borgå stift i mycket är ”sjukt”. Hon menade att kvinnoprästmotståndarna inte ens hälsar på kvinnliga präster, uppträder ojust och oartigt (minns inte formuleringen, men andemeningen var denna).

Och så tillade hon något som jag tycker är så allvarligt att hon antingen måste dokumentera sig (vilka, var, när?) eller ta tillbaka sitt påstående.

Hon hävdade att prostar i stiftet (vilket begränsar antalet) använt ett sådant hemskt språk om kvinnliga präster (eller kvinnor?) att man inte kan nämna det i ett familjeprogram.

Jag måste erkänna att jag har mycket svårt att tro att detta stämmer. Stämmer det, bör man ta i det, för det är helt oförsvarligt. För mig blev det oklart vem eller vilka (hon talade i pluralis) som skulle ha sagt något sådant. Jag tycker beskyllningen är allvarlig. Ännu allvarligare är det om det är sant.

Alltså: upp till bevis! Man kan inte offentligt säga sådant och stämpla flera personer utan att precisera sig. Sedan bör även den eventuella andra parten få uttala sig.

På detta plan får inte denna fråga hanteras. Nog måste vi som kristna människor veta bättre. Och om vi förgår oss, så skall vi också reda upp det. Oförskämdheter är inga teologiska argument, inte mänskliga för den delen heller.

Henrik

Några ord av en god vän och uppskattad teolog, som kort och klart analyserar den teologiska diskussionen, sedd ur deras synvinkel som representerar den traditionella ämbetssynen (jag låter texten finnas i original, på finska, om någon behöver hjälp med översättningen, kontakta):

Ensin heitetään Raamatun ylle verkot (usko ja rakkaus). Kaikki jaetaan
muuttuvaan ja muuttumattomaan tuolla sapluunalla. Sen jälkeen kirkko
(kirkolliskokous) päättää mikä laitetaan muuttuvan, mikä muuttumattoman
koriin.
Kun kirkolliskokous on jonkin asian päättänyt se tarjoillaan uskottavana
uskontotuutena kirkon jäsenille. Konsialiarismi (kirkolliskokouksen
valta ohi papalismin, paavin vallan) määrää ”missä kaappi seisoo”.
Ei siis Raamattu, vaan kirkko, joka tulkitsee raamattua.
Mutta: mikä kirkko? (kat, ort, tietyn paikalliskirkon enmmistö).
Ja jos Pyhä Henki ohjaa kirkolliskokousta, mikä neljästä Suomen
kirkolliskokouksen naispappeuspäätöksestä (1963, 1976, 1984 ja 1986) on
Pyhän Hengen konsiilin päätös? Miksi juuri yksi neljästä, siis 1986 päätös?

Luther kamppaili samojen asioiden kanssa. Siksi hänelle ei rittänyt
papalismin torjunannassa konsiliarismi (vrt. Konstanz 1414-1415, jossa Hus tuomittiin), vaan ”Raamattu on meidän jumalallinen oikeutemme”.

Den teologiska debatten har sedan ”religionssamtalen på Ilkko” i början av 1980-talet präglats av frågan om trons och kärlekens korg. Man konstaterar att olika texter i Bibeln kan sättas i olika korgar, beroende på vad de handlar om. Men sedan fortsätter man med att säga att tron representerar det oföränderliga, medan kärleken är föränderlig. Därmed blir trons och kärlekens korg felaktigt använd som en princip som avgör bibelordets giltighet idag.

Det är lätt att se att metoden inte håller. Buden 4-10 handlar ju på många sätt om det som bör hänföras till ”kärlekens korg”. Men därmed inte sagt att det skulle vara föränderligt, så att det t.ex. inte längre är så att äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna, att livet i dess alla skeden inte är heligt och okränkbart, att stjälandet inte längre skulle behöva vara ett brott mot Guds vilja, och inte bara mot min nästa.

Det som Gud hatar i Gamla testamentet, älskar Han, den Evige, inte i Nya testamentet. Distinktionen, som ju egentligen är en anspelning på distinktionen lag-evangelium skall ha sin tillämpning i tolkningen, inte som en ovanför texterna svävande princip.

När sedan kyrkomötet röstar om trosfrågor, och deras giltighet avgörs genom kvalificerad majoritet, står vi inför nästa problem. Det var ju en för oss lutheraner välkänd man som hävdade att kyrkomöten inte behöver vara ofelbara.

Det senaste draget i diskussionerna har blivit att hänföra samvetsfrågan, bundenheten till förståelsen av Ordet, till det sociala planet och tala om skyldighet respektive förmåga att samarbeta. Den som vill följa sin övertygelse, baserad på Ordet, blir då omogen, oförnmögen att samarbeta. Men det är bara Ordet som kan lösa från en felaktig förståelse av den Heliga SKrift, för ”skrift skall med skrift tydas”.

Jag fick idag ett mail av en kvinnlig (finskspråkig) kyrkoherde, som har skrivit på uppropet (www.rakentaviaratkaisuja.fi). Hon säger att denna fråga är ett sår i kyrkan, och att vi kanske först i himlen kan nå full enighet och förstå varann.

Jag sätter stort värde på att hon ville underteckna uppropet, som åtminstone försöker att välja en annan väg än konfrontationens. Och jag blev glad över hennes bekännelse om Kristus som är den enda som kan hela såret.

Redan det att man kan nå varann och konstatera att sorgen och smärtan över oenigheten inom kyrkan är ömsesidig, är något att ta vara på. I Sverige har bl.a. prof Eva Hamberg (prästvidg i början av 1980-talet vill jag minnas) och Anna Sophia Bonde tillsammans med bl.a Bo Brander hållit en samtalsdag i Lund under ämnet ”Försonad mångfald”.

Uppropet, som jag hänvisat till på denna sida, erkänner också att det finns två olika syner på ämbetsfrågan, och att grupperna inte har lyckats övertyga varann.

Hur man skall hantera denna realitet är en svår fråga. Keijo Rainerma, en av upphovsmännen, föreslår ”Abrahams och Lots princip” (går du till vänster så går jag till höger) vid intressekonflikter.

I ingen händelse går det med tvång, (vilket ju biskop Heikkas arbetsgrupp förespråkar) och öppet gräl är heller inget alternativ. Bättre är då att respektera varann, och såsom uppropet säger, försöka överträffa varann i inbördes hedersbevisning. Rätt förstått är detta säkert vist i detta skede.

Henrik