Henriks kommentarer

Av förekommen anledning följde jag med TV-gudstjänsten idag från slottskapellet. Kung Carl XVI Gustafs 60-årsdag firades med gudstjänst.

Överhovpredikanten Henrik Svenungson talade centralt och vackert till de närvarande. Det var en fläkt från den svenska kyrka jag under åren så ofta mött.

Hans centrala och varma förkunnelse gick säkert till hjärtat.

Sådana röster, som också finns i Svenska kyrkan, är hoppfulla livstecken. Kanske skall Gud i sin nåd låta en frisk gren växta upp från det träd som man trodde var dött. Det hoppas vi, och många svenskar!

Henrik

I Kyrkans tidning (i Sverige) man man bl.a läsa om att domprosten Hakon Långström i Stockholm avgår i protest mot biskop Caroline Krooks agerande i samband med den kontroversiella utställningen Corpus Christi.

För att den omdiskuterade fotoutställningen Corpus Christi ska kunna visas på Kulturhuset har Svenska kyrkan på nationell nivå bidragit med 300 000 kronor och Stockholms stift med 100 000 kronor.

Hakon Långström säger:

När Hakon Långström via nätet tog reda på vad för slags utställning det är som ska visas och fick tag på utställningskatalogen, säger han att han blev ännu mera bestört.
– Den innehåller bilder som jag tycker är alldeles förskräckliga. Här efterbildas Leonardo Da Vincis nattvardsscen där Jesus instiftar nattvarden. Men så i förgrunden ställer man upp ett par som idkar oralsex med varandra. Och det finns bilder med kvinnor som är fastbundna vid kors och andra mycket kontroversiella bilder.

—–

Här är ju problem många. Det största problemet är inte att biskop Caroline Krook har förbigått domprosten, som ändå är den som ansvarar för vad som sker i församlingen.

Det största problemet är att kyrkans medel används för att sprida en sådan utställning som innehåller anstötligt material. Det är redan andra gången Svenska kyrkan skakas av en skandal, för något mindre handlar det ju inte om. Den förra utställningen (Ecce homo) gav upphov till en väldig diskussion. Caroline Krook är nu arg på Hakon Långström för att han gjort det som han kritiserat: bidragit till att också denna utställning väcker anstöt och blir föremål för diskussion.

Ofattbart!

Har inte tanken slagit henne att problemen inte är reaktionerna på grund av utställningen, att det faktum att utställningen äger rum. Enligt uppgift skulle den inte ha blivit av om inte kyrkan i brådskande ordning och på ett sätt som tog många medansvariga på säng, skyndat till med 400 000 kronor!

Häromdan läste vi hur två av svenska kyrkans präster gifte sig och nu kräver att deras äktenskap skall erkännas som äktenskap i Sverige, samt att de skall få kyrklig välsignelse med stor fest efteråt.

Och nu detta med utställningen. Vad driver dem som vill producera sådant??

Kan man komma närmare den avfallna kyrka som beskrivs i Uppenbarelsebokens slutkapitel??

Jag tror inte denna fråga är en fråga där kvinnor och män är i olika läger. Däremot finns det säkert sådana kvinnor och sådana män som förespråkar sådana evenemang. Men det finns många som reagerar mot detta, både kvinnor och män.

Jag vill gärna passa på tillfälle att ge ett erkännande åt många feminister: glädjande aktivt, målmedvetet och mänskligt har man krävt åtgärder mot pornografin, särskilt sådan som innebär att barn utsätts för sådant! Sådant engagemang kan man inte annat än högakta!

Henrik

I samhället och i kyrkan har sedan länge förts samtal om värden. Man har tänkt efter, vilka värden det är som garanterar en lugn och rättvis utveckling iframtiden. En sådan analys bör utan tvekan uppmuntras. Man skulle undvika många tvister och oroligheter, om man hade spelregler som gällde för alla och som man mitt i vardagen också försökte förverkliga. Man borde inte äventyra en under årtionden uppbyggd nationell enhet genom att underminera de hållbara värden som uppnåtts – fast man givetvis dåd och då måste göra nya tillämpningar i nya situationer.

Nämnda värdesamtal har framskridit någorlunda värdigt i tämligen stort samförstånd. Ibland har något skjutit över målet, men utifrån sett tycks allt vara i god ordning. Personligen plågas jag dock ibalnd av den misstanken, att man håller på att tappa bort själva värdena mitt i sitt samtal om dem. Ofta framhåller man högtidligt ”demokratiska värden”. Denna term synes vara passande och meningsfull. Det är som om alla visste exakt vad man talar om. I själva verket kan demokratin, hur värdefullt ideal den än representerar, aldrig utgöra statens värdegrund. Demokratin är endast ett sätt att regera som under historiens gång har visat sig vara mycket användbart. I dess hägn har myndiga medborgare rösträtt, man väljer åtminstone för det mesta erfarna politiker till beslutsfattare och verkställare. De agerar till hela samhällets bästa; om inte förlorar de sina platser vid nästa val. Så fungerar demokratin.

Det sagda har dock i sig ännu inget med ”värdegrunden” att göra. Låt oss bara tänka på allt man beslutat om i ”demokratins” namn. Man har accepterat fri abort, registrering av partnerskap, en nästan obegränsad spridning av pornografi, söndagsöppna affärer, en ekonomisk tillväxt utan hänsyn till naturen och miljön, besparingar i åldrings- och sjukvården och barnens skolundervisning etc. Dessa beslut säger något om den verkliga ”värdegrund”, som styr samhällets demokratiska beslutsprocess. Därför duger aldrig demokratin till statens värdegrund. Snarare leder talet om demokratin samtalen i alldeles fel riktning. Man far vilse, eftersom man styr kursen – bildligen talat – efter ”kon som rör sin fritt i hagen”.

Ibland har man som en viktig värdegrund velat lyfta fram lagen och domstolarnas beslut enligt den. Man kan väl inte hamna så värst snett, kan det tyckas, om man rättar sig efter lagen. Utan att här ta ställning till om själva lagen möjligen kunde vara orätt, skulel jag vilja peka på toppjuristen Matti Wuoris intervju i Helsingin Sanomats NYT-bilaga (32/2004). Han säger rent ut, att nuvarande ”moraliska problem ofta har fördummats till lagfrågor”. Det var inte illa sagt! Om jag t.ex. nästan medvetet med bil körde på en fotgängare, som gick mot ”röd gubbe”, gjorde jag som förare då något orätt? Nej, inte enligt samhällets lag men dock enligt Guds, och även enligt allmänt rättsmedvetande och kanske också enligt mitt samvete. Just därför kan inte samhällets lag ersätta moralen. I samtalen om värdegrunden måste man borra vida djupare. Vår gamla katekes talar inte för intet om att ”under sken av lag och rätt” göra nästan orätt (9:e budets förklaring). Där är ett tydligt moraliskt ställningstagande!

Liknande skensamtal för man nu i kyrkan också. Hur ofat hänvisar man inte t.ex. i ämbetsfrågan till kyrkomötets beslut 1986. Många präster och alla biskoparna, åtskilliga och mindre vanliga församlingsbor går och gömmer sig bakom lagen för att slippa ifrån en grundlig teologisk analys. Tydligen tänker de numera ofta inte alls på problemet utifrån sanningsaspekten. För dem är det nog, att deras uppfattning i ämbetsfrågan är s.a.s. lagenlig. Här inträffar just det som Matti Wuori i ovannämnda intervju varnat för: att moraliska problem fördummas till lagfrågor. Var det just inte samma sak som vår Herre och Frälsare varnade för i sin bergspredikan: ”inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket utan den som gör min himmelske Faders vilja.” (Matt. 7:21)

Det känns numera ofta som om man ”pratade om det som saknas”. Värdesamtalet lider nämligen ofta av total tomhet på värden. Eller för att fritt anknyta till grekisk filosofi: ”Allt flyter” (panta rei). Det finns inga fasta värden, endast sådana som gäller tills majoriteten besluter om något annat. Därför försnävas värdesamtalet gång på gång till vad det allsmäktiga folket för tillfället vill och önskar sig. Utan att vidare blanda mig i saken konstaterar jag blott kort: Det är efter dylika värdesamtal vi har fått sekulariseringen, kulturrelativismen, postmodernismen, normrevolutionen etc. Allt finfina begrepp men fullständigt blottade på värden – därför må de stå oöversatta!

Den ryske författaren Fjodor Dostojevski träffade rätt, då han skrev: ”Finns det ingen Gud, blir allt till sist tillåtet.” Den grekiskfödde, svenske författaren Theodor Kallifatides har uttryckt samma sak svårare men minst lika bra: ”Alla försök att skapa en moral utan en metafysisk auktoritet har misslyckats.” Under 1900-talet har den ateistiska, materiella värdegrunden tagit sig gestalt i än marxism och än fascism, nazism, socialism eller kapitalism. Resultatet har slutligen – förr eller senare – blivit fulståndigt kaos. Inte ens folkväldet, demokratin kan rädda oss därifrån. Nya testamentet berättar hur folket (grek. demos) till sist böjde sig för översteprästernas och de skriftlärdes skickligt uttänkta plan att ”bemäktiga” sig och ”ta fast” (grek. kratein) Jesus (Mark. 12:12). Något liknande berättas det att t.o.m. hans närmaste planerade (Mark. 3:21). Som sämst är demokrati just detta: folket strävar att bemäktiga sig Gud, behärska honom, styra hans skapelse efter sitt eget godtycke. Denna strävan har dock gång efter annan slutat med uppenbar katatstrof. Man har aldrig lyckats nå upp till himmelen med sitt Babels-torn-bygge.

Ett verkligt värdesamtal är alltid djupast sett teologiskt. Man kan i längden inte gå förbi frågorna om Gud och de kristna värdena. Vårt emblem, den blåvita flaggan, avbildar skönt, vad vårt folks värden grundar sig på. Tar man bort korset, återstår blott ett skynke, som faller allt mer i trasor i blåsten och stormarna. Någon torde vilja invända, att man i det moderna värdesamtalet över huvud inte längre deltar med religiösa synpunkter. Men den som har insett, att man med demokratiska beslut aldrig någonsin kan skapa bestående värden, skall säkert instämma i, att först när de religiös synpunkterna kommer till tals börjar det verkliga värdesamtalet.

Timo Laato

översättning: Pekka Heikkinen