Henriks kommentarer

I våra dagstidningar kan man ofta läsa om lediga platser, låt vara att de inte är så omfattande som förr.

Också i Nya testamentet berättas det om lediga platser.
I Markusevangeliets andra kapitel berättades det om ett yrke, som har ständig personalbrist. Jag tror att det är ett yrke som vi skall satsa på. Jag säger yrke, därför att det inte sker med vänsterhand, som en bisyssla. Det är en huvudsyssla.

Jag menar bårbärarens härliga uppgift. Jag tänker på dem som bär levande människor på båren. Där berättas om några män som inte lät sig knäckas av det svåra, utan bar en lam man fram till Jesus, genom att göra en öppning i taket och hissa ner mannen.

Detta är en av de viktigaste uppgifterna i stiftet. En uppgift som jag vill anmäla mig till, och förhoppningsvis Du med. Det står inte något om vad den drabbade mannen tänkte om sin prognos, sina möjligheter att bli hjälpt och botad. Men det står att ”när Jesus såg deras (bårbärarnas) tro, sade han till den lame…

Jesus gav den lame mannen mera hjälp än han kunde ana, och säkert mera också än bårbärarna hade väntat sig.
”Dina synder förlåtas dig”. ”Stå upp tag din säng och gå hem.”

Han fick det bästa! Det var inte att slippa sängen, utan att slippa skulden.

Nuförtiden kallas de förebedjare. Eller helt enketl sådana som ber för andra.

Jag tror detta är en av de viktigaste uppgifterna nu, med tanke på nöden (sjukdomar, problem, meningslöshet osv), med tanke på förestående val, och med tanke på vår kyrkas och vårt stifts framtid.

Lediga platser finns! Bön är en fantastisk möjlighet, och en rättighet för var och en!

Henrik

Den senaste tidens diskussioner kring biskop Mikko Heikkas betänkande har kretsat kring två listor på nätet, www.tulkaakaikki.net och www.rakentaviaratkaisuja.fi.
Det förra uppropet, ”kom alla”, har fått mycket publicitet. Åtminstone i Suomen Kuvalehti, Kotimaa, Kirkko ja Kaupunki och i TV har denna lista fått mycket publicitet. I uppropet Kom alla heter det bl.a:

På detta sätt kan man bereda väg för Kristus:

Vårt motto: Kristi kyrka är till för alla.

På några månader (rörelsen grundades 24.10.2005, listan publicerades officiellt 15.3.2006 men fanns på nätet tidigare) har ca 400 personer undertecknat uppropet.

Det andra uppropet, Rakentavia ratkaisuja (konstruktiva lösningar) har på 2-3 veckor fått nästan 6300 undertecknare.

Vad vill då dessa stå för?

Genom att handla enligt ovanstående principer borde ingen komma i kläm, utan allas rätt att verka enligt sin övertygelse kunna tryggas.

När man jämför dessa upprop, står det helt klart att frågeställningen gäller en helhetssyn på vad kristendom anno 2006 skall gå ut på. Det handlar inte bara om ämbetsfrågan, utan en mängd olika frågor. Också det förra uppropet innehåller sådant som jag kan underteckna (kyrka med kärlek och rättvisa, att dela med sig av sin egendom osv). Men tyvärr finns där också en hel del annat.

Kom alla-uppropet satsar medvetet på att köra fram sitt program som grund för kandidatnomineringen till församlingsvalet i höst.

I ett diskussionsprogram i Radio Dei senaste söndag ville en jurist verksam inom kyrkans arbetsmarknadsverk avfärda dessa drygt 6000 namn som 1 promille av kyrkans medlemmar (det var visst ca 5000 namn senaste söndag..). Han ansåg också att kyrkan enligt gällande lagstiftning inte har alternativ, även om alla parter i en församling skulle vara villiga att jämka och försöka förstå varann.

I praktiken utgör de 6300 namnen en viktig del av det aktiva kyrkfolket. Också den andra listan har präster, församlingsanställda och aktiva församlingsbor.

Detta bör vara en tydlig signal till biskopsmötet i september att många vill att frågan inte skall leda till att kyrkan spricker. Jag finner den anda som biskop Heikkas arbetsgrupps betänkande företräder vara skrämmande. Det är en helt annan kyrkosyn som präglar detta betänkande, ett som leder till orimligheter (se En svår ekvation) som inte ens samhället kräver.

Jag tror att det finns många som vill att kyrkan skall koncentrera sig på sin egentliga uppgift. Frågan är om kyrkan är alltför heterogen för att kunna fungera. Vi har nu alla tiders chans att försöka vara konstruktiva, att inte låta oss provoceras, att högakta andras övertygelser, vilket inte behöver betyda att man kan omfatta andras åsikter.

Jag är övertygad om att allt är möjligt att ordna och hantera, om man bara vill. Kanske bör man tillägga inom rimliga gränser. Ordet rimlighet måste innehålla teologi.

Trots anstängningar har det ena uppropet fått betydligt flera understödare än det andra. Båda kommer ännu att få nya namn, men säkert blir det upprop som vädjar om konstruktiva lösningar det avgjort större, och det är också långt mera i linje med kristen tro. Det är stora frågor som står på spel. Nu är det skäl att be och arbeta!

Henrik