Henriks kommentarer

I schackspel kan man råka ut för patt, dvs man kan inte röra sig och det är oavgjort. I spel kan det vara den svagares räddning, en oförsiktig, överlägsen spelare kan lätt göra ett ödesdigert misstag genom att inte möjliggöra något drag från motspelarens sida. Då blir det patt.

Schack matt är också välkända ord för varje schackspelare. Då är spelet slut, man är besegrad.

I vår kyrka och vårt stift är läget kanske inte schack matt ännu åtminstone, snarare kunde man säga att det handlar om ”matt schack”, ett uttryck som åtminstone västnylänningar förstår, dvs trötta människor.

Men kanske den mest träffande beskrviningen kunde vara patt. Situationen är på många sätt låst, olika recept för hur vi skulle kunna fortsätta, serveras oss.

Det har talats en del om vikten av ”ömsesidig hedersbevisning”. Så t.ex. både i uppropet konstruktiva lösningar men också i biskopars uttalanden, allt från kyrkomötets beslut. Det är säkert riktigt och viktigt.

Så har man också nu i arbetsgruppens förslag fört fram denna tanke.
Men min fråga är denna: vad för ömsesidighet är det att den ena parten helt måste handla på den andra partens villkor? Det är ju detta som biskop Heikkas arbetsgrupps majoritet föreslår. Att man skall bevisa respekt och högaktning genom att den ena parten helt tiger (och förbinder sig att inte ens undervisa om dubier angående den nya ordningen) medan den andra gruppens, majoritetens, syn förblir allena rådande.

Mot bakgrund av att det handlar om legitima uppfattningar är detta obegripligt.

Är det inte mera ömsesidighet i det som Rainerma föreslår, att låta de olika synsätten leva tillsammans? Vems rätt är då kränkt? Det betyder inte att förespråkarna delar deras syn som har den traditionella synen. De kan inte anse det rätt att begränsa prästämbetet till att omfatta endast män. Den andra gruppen kan heller inte omfatta majoritetens syn på denna punkt. Man erkänner med andra ord att man ser olika på denna punkt, men vill ändå försöka leva tillsammans där det går.

Jag kan inte förstå vem som skulle förlora på detta: att låta de ”gammaltroende” få ha sina mässor, och ändå låta majoritetens syn vara avgörande vid intressekonflikter. Vartdera synsättet skulle få verka, få livsutrymme inom kyrkan. Kunde inte ömsesidigheten dokumenteras och manifesteras just så i detta skede?

Kanske skulle det bli uppenbart att Gud välsignar båda grupperna, enligt Gamaliels visa råd skulle detta förmodligen leda till att motståndet på sikt torkar bort. Om det visar sig att den nya ordningen hör samman med annat som uppenbart står i strid med biblisk kristendom, så skulle det kanske bli uppenbart för en större grupp kristna.

Frågan är hur vi skall komma ut ur detta patt-läge, utan att det behöver innebära att någon känner sig totalt överkörd.
Naturligtvis är det djupaste svaret att vi förenas bara genom att hålla oss till sanningen. Men om vi är oense eller ovissa om vad som är sanning? Kanske vi då behöver tid för att se vad Herren själv bekräftar och välsignar.

Henrik