Henriks kommentarer

I samtalen om det kyrkliga läget idag har de senaste månaderna ett viktigt begreppspar gång på gång dykt upp. Det är de två orden ortodoxi och pietism.

Med ortodoxi avses renlärighet, intresset för att Bibelns eget budskap och vår kyrkas bekännelse tas på allvar, i varje ny tid. Den rätta läran innehåller inte bara den rätta kunskapen, utan också Guds ära (doxa) och tillbedjan. Ortodoxi får inte degraderas till att ha riktiga åsikter. Tyvärr har detta alltför ofta skett. Det andra stora missbruket är att begränsa ordet ortodoxi till någon eller några frågor. Det innebär att stå i hela den apostoliska tradition, som vår kyrkas bekännelseparagraf så tydligt slår vakt om. Vi har alla anledning att ständigt spegla oss i Guds Ords spegel!

Men det finns något mera, inte i betydelsen något utöver den rätta tron eller läran (undervisningen), utan något som hör med till ortodoxin, men som ofta lämnas utanför. Det är detta som avses med ordet pietism (fromhet). Man kunde egentligen också säga väckelse, ett ord som inte finns i Bibeln, men en verklighet som hela Bibeln beskriver och ännu mera: förmedlar.

Min gode vän Leif Nummela sade nyligen att det hjälper inte att tala om läran, om åsikter och uppfattningar, om inte människor kommer till tro, om inte livet finns. En troende människa frågar efter vad Gud säger i sitt Ord, den som inte tror bryr sig inte om det.

Det är som att reparera ett äktenskap med paragrafer. Om kärleken är död, om livet är borta.

Man kan också säga att bara pietism utan ortodoxi också är ödesdiger. Det blir som en vindflöjel, som eld utan eldstad och egentligen utan bränsle, kan bli ödesdiger.

Jag tror att mera än att satsa på samtal och argumentation över åsiktsgränserna, borde vi nu satsa på förkunnelsen av Guds Ord, så att människor kommer till tro, och frågar efter Guds vägar.

Att vi alla, var och en, primärt är med i denna bön, inte bara i egenskap av bedjare utan också och särskilt som föremål för dessa böner kan inte tillräckligt starkt understrykas.

Nu är läget sådant att vi måste sätta vårt hopp till Gud allena.

Bara Gud själv kan nu hindra att vår kyrka går mot en oundviklig katastrof. Med detta menar jag inte att jag vill vara blind för allt det goda och hoppfulla som finns i vår kyrka: bedjande människor, gudstjänster och samlingar, cellgrupper och alfakurser, förtroliga samtal, besök hos ensamma, sjuka, utslagna osv. Men i förlängningen ser jag kalla vindar blåsa över kyrkan. En annan god vän, läkaren och kyrkomötesombudet Pekka Reinikainen sade igår efter diskussionen i kyrkomötet, att han tycker att situationen är demonisk. Det är mörkret som är vår motståndare, vårt hot, inte någon människa. Att den onde angriper och använder oss människor är en realitet som skulle få oss alla att nu bli stilla inför HERREN.

Henrik

Här på kyrkomötet fördes en rätt livlig diskussion om läget i kyrkan med anledning av ett ombudsinitiativ (Kujala) som anknöt till biskop Heikkas arbetsgrupps betänkande.

Intrycket av diskussionen, som så småningom kommer på nätet (se uppgifter på kyrkans hemsida), är att läget är låst. Både vi som har den traditionella ämbetssynen och t.ex. biskop Huovinen gjorde denna bedömning i ett öppet och mycket givande samtal. I ljuset av tendensen att allt flera frågor sköts som processer i domstoler, är läget snart det att många känner sig inringade och ser liten eller ingen framtid på sikt inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Därför blir mitt första B BÖN.

Nu gäller mer än någonsin behovet av att be för kyrkan. Det kan både de göra som instämmer i lägesanalysen, och de som ser morgonrodnaden. Bön driver aldrig mänskliga intressen, utan alltid Guds. Även en självisk eller en orätt bön blir i Guds hand ”rättad”.

Det andra ordet anknyter till ordet till Timoteus: BLYGS INTE för vittnesbördet om vår Herre. Nu finns det ingen anledning för dem som vill tro på Bibeln som Guds eviga Ord att sätta huvudet i busken. Denna tro förhånas och förklenas, den ges värdeomdömen som jag inte ens vill upprepa här. Men HERREN säger själv: blygs inte. Träd inte tillbaka, vik inte undan. Snarare skall vi handla som Sven Dufva: ”släpp ingen djävul över bron!” (Jag utgår från att detta uttryck förstås rätt, se Ef. 6:12).

Det tredje ordet är förstås BIBELN. Alla världens uppfattningar om metoder att vraka och välja i Guds Ord florerar nu, men Bibelns ord är det som gäller. Därmed naturligtvis sagt att Bibeln skall tolkas, varje läsning är en tolkning, men Skrift skall med skrift tolkas. Vad jag opponerar mig mot är inte olika förståelser av detta Guds Ord, utan likgiltigheten inför behovet att konsultera Ordet i alla frågor. Det är en kristens grundinställning.

Det sista ordet i denna grupp av B:n, som inte på något sätt vill ersätta den viktiga gruppen i Apg. 2:42, är BRÖDER, ett ord som ofta används i NT som synonym för kristna. Ordet ”bröder” inkluderar också systrar. Hur viktiga är inte kristna vänner, bröder och systrar, just i denna tid.

På något sätt påminner läget nu om slutfasen i Jesu jordiska liv, när man ställde Honom inför till synes ”hopplösa” situationer, med omöjliga alternativ.

Nu skulle en vishet från ovan behövas, som kunde lösa den låsta situation som nu råder. Låt oss nu inte förtröttas, utan frimodigt bekänna tron på Kristus och på Guds möjligheter i våra omöjligheter.

Henrik