Henriks kommentarer

I nyheterna berättas idag om incidenter som är ganska exceptionella för vårt land.

150-200 ungdomar (enligt en uppgift som jag inte kan kontrollera talas det också om unga vuxna) satte eld på magasinen mitt emot riksdagshuset i Helsingfors. När brandkåren anlände för att släcka branden, som delvis tänts med hjälp av bränsleflaskor (”Molotovcocktails”) blev de förhindrade och angripna! Det resulterade i att brandmännen måste dra sig tillbaka (!) och invänta hjälp av polisen. Ungdomarna angrep sedan polisen med bl.a stenar, och 17-20 poliser skadades i samband med kravallerna.

När en ambulans skulle undsätta en skadad (i Kajsaniemi eller Brunnsparken, båda uppgifterna har förekommit) stoppades den och förhindrades genom att ungdomar klättrade upp på taket, kastade stenar och vägrade låta ambulansen undsätta den hjälpbehövande.

Vid magasinen skades också en polisbil, två brandbilar och en väktarfirmas bil.

Vad är detta??

Den franska sociologen Émile Durkheim skrev år 1897 boken Suicide där han använder termen anomi. Med detta menas inte brist på respekt för regenter, eller myndigheter, som närmast är anarki, utan brist på normer, oförmåga och avståndstagande från lag och rätt. Den gamla vilda västerns lagbrytare var inte anomister, snarare antinomister: man erkände lagen, men bröt medvetet mot den.

Durkheim ansåg att anomin hänger samman med alienation (främlingskap) och meningslöshet.

Också Dostojevski är inne på samma tema i sina klassiska verk (Bröderna Karamazov och Brott och straff). Också Albert Camus och t.ex. Martin Scorseses Taxi Driver är inne på samma linje.

Å ena sidan är det uppenbart att ett samhälle måste reagera bestämt och målmedvetet. Angrepp på räddningsmyndigheter är något av det mest omänskliga som finns – principen att räddningsväsendet står utanför konflikter och partiskhet är en allmänt erkänd och odiskutabel princip. Jag tvekar inte när det gäller att stöda det lagliga samhällets rätt och ansvar i dylika frågor.

Men samtidigt kommer man inte ifrån att detta är ett symptom på unga människors illamående och bör hanteras också som sådant. Anomi uppkommer när skillanden mellan personliga förväntningar, ideal och målsättningar krossats och när samhällets värderingar har förändrats. Globaliseringen är utan tvekan ett av de fenomen, som resulterar i dylika totalt missriktade reaktioner.

Det anmärkningsvärda är att anomi är ett ord som i Nya testamentet präglar det antikristliga skedet. I Matt. 24 heter det att genom att ”anomin (laglösheten) ökar skall kärleken hos de flesta kallna.” Och i 2 Tess. 2 där ordet förekommer, sammankopplas det med Antikrist och hans framträdande.

Den unga generationen har tappat värdegrunden, de har ingenting att leva för. Detta gäller naturligtvis inte alls alla. Men det gäller en allt större minoritet, och är en förvarning om vad som komma skall.

Jag menar att detta också är ett uttryck för min generations svek. Vi har försummat att ge vidare det arv som hela vår kultur vilar på. Men det avses inte att institutioner, lösningar och strukturer skall kopieras för kommande generationer. Mycket nytänkande och ifrågasättande behövs. Också om detta stöter på motstånd och åtminstone misstänklighet från vår sida.

Men jag avser livsgrunden. ”Ty en annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, nämligen Kristus Jesus.” Detta är sannerligen ingen fras. Låt mig här anknyta till och påminna om Timo Laatos artikel (se nedan) om värdesamtalet. Och hans träffande bild: om man river bort korset i vår nationella symbol är det bara ett skynke, en trasa kvar.

Har vi inte fått beviset på detta nu igen?

Henrik

Vad ser du? Den frågan har alltid fascinerat mig av flera orsaker.

För det första handlar det om en protest mot blindhet. Man kan vara blind utan att vara blind. Man kan gå genom livet utan att reflektera över vad man ser. Orden handlar också om en vädjan att inte se allt för ytligt, utan försöka se det som finns, fastän det kanske inte genast syns. Jag tror att det särskilt är en kristen människas utmaning, att försöka analysera och bearbeta det som möter. Också i Bibeln uppmanas vi att inte se till det som är för ögonen, till det yttre, utan se djupare, till hjärtat.

Såhär till Valborg har jag redan många år fäst mig vid en sak, sett något, mycket konkret och tydligt. Valborgsmässoaftonen börjar med ”glädje”. Glada människor, förväntansfulla unga, rena kläder, festklädda, uppklädda, på väg mot vårens höjdpunkt.. Några timmar senare: gråtande människor, spyende unga, sönderrivna och smutsiga kläder. Någon har ramlat. Någon har gjort ner sig. Andra slåss. Många är förtvivlade, kvällen och natten blev inte det man väntade.

Och orden ur Psalm 4 har ringt i mina öron, utan någon skadeglädje, eller fariseistiskt högmod: Du ger mig glädje i hjärtat, större än andras, när de får säd och vin i myckenhet.

Det bara är så sant!

Och jag har tänkt: tänk om de skulle få nåd att upptäcka detta en dag!

För det andra handlar frågan ’vad ser du’ om ett urval. Jesus säger att en god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, en ond människa vad ont är (Matt. 12:35). Det första, och viktigaste urvalet är just denna: det goda, det onda. Man kanske finns det också andra urval. Positivt och negativt behöver inte vara detsamma som Jesus talar om i den citerade versen, även om beröringspunkter finns. Jag har märkt, både med mig själv och andra, att det finns människor – och också tider hos samma människa – när det mörka, det negativa tycks vara det som man i första hand. Någon har alltid något tråkigt att berätta. Det är nästan alltid sant, men det är inte hela sanningen. Det handlar också om vad man vill se, inte bara om vad man ser. Andra människor är mycket positiva, de har alltid någon god nyhet, något uppbyggligt att komma med. Hur gärna ville jag inte vara en sådan människa!!

Men jag har också – det är väl då det tredje – grubblat en del över om det att alltid se något positivt i allt, är ett ideal. Det kan också vara ett urval, en delsanning, som inte är hela sanningen. Det finns onekligen sådant som är obekvämt, ovälkommet, kritiskt, som måste vi måste se, och som måste avslöjas.

Men kanske det finns en dimension till. Är det månne så, att vi har olika uppgifter, med olika gåvor och anlag. En del är satta – kanske mer än andra – att vara ”väktare på muren”, andra kanske är som Barnabas, vars namn betyder Tröstens (eller Uppmuntrarens) son. Det viktigaste är ju att Kristi kyrka är medveten om faror som hotar, men också och kanske särskilt i vår tid får tröst och uppmuntran.

Jag har förvånat mig över att många aldrig låter sig uppröras av sådant som är perverst och falskt i vår kyrka, i tiden, i världen. Det är som om man skulle vänja sig vid allt, och alltför fort!

Jag har också sörjt över att en del personer alltid bara ser något mörkt och dystert, som om livet inte hade någon ljuspunkt alls.

Och jag själv är säkert ofta i någotdera diket..! Sorgligt, men sant.

Även om det inte är en synonym till alla delar, ligger det någonting i att vi låter oss varnas för dessa två diken: sanningslösa kärleksapostlar och kärlekslösa sanningsapostlar.

Det stora perspektivet är ändå obotligt optimistiskt! Det är att se Guds rikes verklighet, hur detta förverkligas. Men Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att det kan förnimmas (observeras) med ögonen (Luk. 17:20).

Den kristna förkunnelsen måste alltid i en mening vara polemisk. Den måste konfrontera människan med det som hotar att förföra henne.

Päivikki Antola, professor emerita från Joensuu universitet, säger – i motsats till vad sådana som inte går i kyrkan säger, utan att veta – att man nästan aldrig hör någon predika mot synden, om att göra bättring, att omvända sig. Ingen omvändelse behövs heller, för ”det finns ingenting att omvända sig från”.

Gudsmötet leder alltid till att människan ser sin ovärdighet, sin orenhet, och när hon gör det ser hon också sitt behov av förlåtelsen.

Det är spännande att leva. Det är intressant att försöka se det som inte syns, men finns!

För detta behövs öppnade ögon, ögon som Någon öppnar.

VAD SER DU?

Henrik