Öppnade ögon
Carl Rudbeck, svensk litteraturvetare, skriver några synnerligen tänkvärda ord i en essä i Dagens nyheter (24.05.2006), som Pelle Poluha har uppmärksamgjort mig på (http://basun.poluha.se). Det är ord som gäller påvevalet, men som äger sin tillämpning på mycket annat. Jag tänker närmast på det som han säger om kristendomen, om en kyrka som inte vänder kappan efter vinden.
Carl Rudbeck (läs hela artikeln i Dagens nyheter) skriver bl.a:
I de flesta svenska medier möttes valet med indignation. Hur kunde man välja en sådan man? Man var förbluffad över valet av en kardinal som hade gjort sig känd för att faktiskt tro på kristendomens dogmer, en prelat som höll vissa saker för sanna och fördömde andra. …
De svenskar som alls brydde sig om saken verkade förnärmade över att den katolska kyrkan valt en katolik till påve. Borde man inte välja någon som inte tror på något alls och som alltså inte kan stöta sig med någon? Varför var inte svenska kyrkans urvattnade och till väldigt lite förpliktigande budskap förebild också för dessa kardinaler? …
Det faktum att man till skillnad från sina protestantiska konkurrenter inte ändrar sig hur som helst i trosfrågor har visat sig vara en styrka. Ingen protestantisk kyrkoledare har tillnärmelsevis den prestige eller politiska makt som påven i dag åtnjuter. …
Det är som om man här i vårt land inte vill förstå eller erkänna att den kristna religionen innehåller trosföreställningar som inte omedelbart eller kanske inte alls går att förena med det som för dagen är opportunt och politiskt korrekt.
Som sekulariserad svensk som aldrig har haft en religiös skrupel under hela sitt liv kan jag förstå vår pragmatiska inställning till sanningen och till religiösa dogmer. Men jag har också börjat inse att det är vi svenskar som är undantaget och inte, som vi gärna och länge har inbillat oss, normen.
Det är nästan sensationellt att i en nordisk tidning läsa sådan text. Om man som klangmatta har det svenska ärkebiskopsvalet och de senaste årens turer kring den avgående ärkebiskopen Hammar, blir orden ännu tyngre. Förebådar de något gott, att ögon öppnas?
Henrik