Henriks kommentarer

Tre ord, som säger så mycket av vad jag vill stå för i detta biskopsval.

Förenkling

Många präster, särskilt kyrkoherdar, är trötta på grund av all byråkrati som finns i kyrkan. Till en del är den nödvändig, men allt måste göras för att kyrkan skall bli mycket enklare. Enkelheten skall gälla både administrationen (alla onödiga svängar skall bort) och kyrkans samlingar. Mässan behövs, med dess rika liturgi. Den har burit kyrkan i trossvaga tider, egentligen är den ganska enkel, men man måste växa in i den. Men vi behöver kortare och mera omedelbara samlingar. Samlingar som mera innebär växelverkan, delaktighet, påverkan, respons, transparens.
Kyrkan måste gå in för enkelhet, vilket inte är detsamma som slarv eller försummelse. Det måste vara ordning och reda, det måste vara lagligt, det måste finnas insyn. Kanske behöver lagar förenklas. Mycket kan säkert göras redan utan större ingrepp. Men förenkling behövs. Till denna förenkling hör också ett delat ledarskap, ett samtalande ledarskap, samverkan. Lekmännen är ett livsvillkor i ledarskapet, inklusive unga ledare!

Fördjupning

Många präster är trötta. Jag tror att det delvis kan bero på att man är sliten, och tyvärr ibland sliten av fel uppgifter. Det ligger något i uttrycket ”man måste antingen gå ut, eller in”. Att gå in för kallelsen helhjärtat ger mening och glädje.
Och samtidigt skulle vi behöva utveckla ett ”sabbatsårstänkande” – så att man fick göra annat ibland, utan att försvinna, besviken och utbränd.

Men fördjuningen innebär också att man får visioner. Jag tänker inte på änglasyner, utan på sådant som tänder hoppet i vars och ens hjärta. På hur andra har gjort, erfarenheter, möjligheter, utmaningar. Vi ska ge mera tid till det gemensamma samtalet. Vi har möjligheter. De möjligheterna finns i Jesu sällskap, i hans närhet.

Jag har tänkt på Sackeus. Han som klättrade i träd för att se. Om Jesus hade gått hem till honom och sagt: fram med mapparna, nu kollar vi bokföringen, 50% tar jag genast hand om och sedan ytterligare 400% av det som du bedömer att du satt i egen ficka…då hade nog samtalet låst sig. Men Jesus började i centrum, med frälsningsfrågan.

Det löste Sackeus. Han sade själv: hälften av vad jag äger ger jag åt de fattiga…

Har vi hamnat i ett ställningskrig, kring ämbetsfrågan och andra problem, som låst oss? Glädjen är borta, visionen är noll. Ligger svaret i en fördjupning: till centrum, till Bibeln, till Jesus?

Ligger inte en väsentlig del av svaret i förbön, i samtal tillsammans om det viktigaste? I detta att det finns sådana som håller ”Arons händer” uppe, när de börjar sjunka, av ensamhetens trötthet. Solistens ledarskap…?

Vi behöver delat ledarskap, med unga, med äldre, med lekmän. Vi behöver fördjupning. En fördjupad gemenskap. Med början i Centrum.

Förlåtelse

Detta ord talar om kyrkans egentliga väsen. Det handlar först och främst om Guds förlåtelse, som alla människor behöver för att inte gå förlorade. I Norge blev det i tiden en väldig debatt när prof. Ole Hallesby sade att den människa som inte tror på Jesus kommer till helvetet. Får man säga så? Skulle inte frågan lyda så idag också, om någon sade så?
Men frågan borde snarare lyda: måste man inte säga så, eftersom Jesus ju sade det!?

Nu är ju inte poängen att någon skall gå förlorad. Min första förman, teol. dr Per Wallendorff, sade ofta: vi kan inte be bort helvetet, men vi kan be att det skall bli tomt på människor!

Förlåtelsen är det goda och glada och trygga budskapet: när du tror på Jesus, är ditt liv är i Jesu händer, och inget och ingen kan då skada dig. Förlåtelsen, att förkunna Guds förlåtelse är kyrkans viktigaste uppdrag.

Svårare är det ibland att ta till sig förlåtelsen som en realitet mellan människor. Men det är där livet börjar.

Förenkling, fördjupning, förlåtelse – det hoppas jag skall prägla Borgå stift nu och framöver.

För en kristen är framtiden ljus.

– Hur kommer det att gå, frågade en anfäktad präst av en äldre kristen efter att ha läst biskopsmötets redogörelse .

”Hyvin menee, vaikka välierät saattavat olla hieman takkuisia”, svarade han (det går bra, även om mellanronderna kan bli litet tröga).

Nu måste vi bort från ställningskriget, vi måste söka oss till centrum.

Det har varit fascinerande att föreläsa om Apostlagärningarna. Ibland grips jag av en lust att kunna ”nollställa” allt och börja om på nytt… Så mycket onödigt bråte har samlats under århundradenas lopp, så långt från urförsamlingens glada Kristusbekännelse! Men det kan bli så igen.

NU menar jag inte att vi skall skrota allt, kanske skulle man hellre skriva inventering. Skrota det som inte har sina rötter i Guds Ord, som inte tjänar Guds rike.

Genom förenkling, fördjupning och förlåtelse kan detta ske. Tror jag faktiskt.

Henrik