Henriks kommentarer

Jag har under flera timmar diskuterat dessa frågor nu inför senaste helg, med bl.a prof. Ilkka Saraviita, som både skriftligt och muntligt gett mig sina synpunkter, och med två andra jurister med stor kyrklig kompetens och erfarenhet. Prof. Saraviita intervjuades i Kyrkpressen för någon vecka sedan, och han måste anses vara en av de tyngsta namnen när det gäller t.ex. tolkningen av Grundlagen, inklusive dess religionsfrihetsparagraf. Jag har också konsulterat två andra jurister, både experter på kyrkorätt.

Den text som följer är helt och hållet skriven av en jurist, på basis av frågor och samtal, och på basis av prof. Saraviitas skriftliga svar till mig som han kompletterade med ett telefonsamtal fredagen den 29.9.2006. Jag har stiliserat texten på någon liten punkt och rättat språk- och tryckfel.

Jag hoppas läsaren orkar läsa också mina kommentarer efter texten, för jag vill inte att kända auktoriteter skall dras in i något partiskt ställningstagande.

Här följer texten (vissa uttryck i texten förklaras av att den är skriven till mig som ett resultat av vårt samtal och min redogörelse för prof. Saraviitas kommentarer):

”Det gäller att göra skillnad på biskopsämbetet som andlig tjänst och biskopens ställning som statlig tjänsteman.

När vi talar om religionsutövning, andliga riter, trons handlingar, förvaltning av sakramenten, finns vare sig “man eller kvinna” eller några “jämlikhetsregler”. Den andliga verkligheten går över och samtidigt tvärs igenom alla dessa. Där är biskopen inte en tjänsteman som med världsliga regler kan förpliktas att förvalta Ordet eller de heliga sakramenten enligt vad dessa världsliga regler föreskriver. Att låta samhället begränsa detta är direkt i strid med vår tro.

När vi sedan talar om förvaltning och handhavande av de uppgifter som behövs för att det andliga arbetet skall fungera, är också biskopen tjänsteman och handlar förstås under tjänstemannaansvar i den bemärkelsen att han måste följa regler om beskattning, semestrar, visitationer och dylikt.

Genom att ha denna skillnad i minnet kan vi bringa reda i begreppen och i vårt tänkande. Då blir det inte heller ett problem att det enligt motiveringen till religionsfrihetsparagrafen inte med hänvisning till samvetet är möjligt att vägra utföra tjänsteåliggandena. (Esitöissä todetaan, että ”virkamies ei voi yleisesti kieltäytyä virkatehtävistä omaantuntoon vetoamalla”, Saraviita).

En andlig syssla, att vara en herde för hjorden, att ordinera präster, är inget “tjänsteåliggande”. Denna uppfattning stärks också av att präster och biskopar inte alls har berörts i motiveringen till grundlagen. “Pappien asemaa ei esitöissä käsitellä, ja se on asiassa olennaista ja ongelmallista,” säger Saraviita.

Man kan också säga att lagstiftaren har tänkt sig att kyrkan SJÄLV skall avgöra dessa frågor, med grundlagen som utgångspunkt. Att säga att grundlagen inte gäller biskopsämbetet är alltså på sätt och vis sant såtillvida, att biskopsämbetet inte behandlas separat i motiveringen. Dock kan man också säga att grundlagen är absolut och gäller alla, vilket den gör, jfr Saraviita.

“Virkamiesargumentti on lisäksi kiistanalainen kirkkolain ja kirkko-oikeuden erikoisluonteen seurauksena. Kirkkolain säätämisvalta on perustuslain piirissä. Kirkkolaki puolestaan viittaa kirkko-oikeuden lähteenä uskontunnustukseen selityksineen sekä raamattuun. Tehtäväänsä vihitty pappi alttaripalveluksessa saattaa olla tyystin eri asemassa kuin virkamiehet yleisesti ottaen. Em. syistä papin velvoittaminen osallistumaan jumalanpalvelukseen on erityisen ongelmallista juuri siksi, että kieltäytyjäpapit varsin uskottavasti viittaavat omaantuntoonsa (raamattusidonnaisesti). Tämä problematiikka syrjäytyy kokonaan Heikan työryhmän selvityksessä. Kuten Kyrkpressenin pikku haastattelussa totesin, ja mihin Mäenpääkin viittaa, asia tulisi selvittää aidosti tutkimalla ja tuolloin lähinnä punniten toisaalta virkamiesoikeudellista asemaa, toisaalta papin kirkko-oikeudellista tehtävää.”

Jfr också med vad han säger i fortsättningen, när han besvarar dina frågor. Jag tycker att han och jag här tänker mycket lika.

Om prästvigning:

KO 5 kap. 1 § 2 mom.: “Ordinationen skall förrättas av biskopen (i finskan torde det vara obestämd form, vilket kan betyda “en biskop”). När biskopsämbetet är ledigt eller biskopen är förhindrad kan domkapitlet kalla någon annan biskop att förrätta ordinationen“.

Ur kommentaren i den “Gröna boken” (Lagbok för kyrkan):

“Det finns ingen gudomlig skillnad mellan biskop och präst och en prästvigning som har förrättats av en annan präst i enlighet med bekännelseskrifterna är fortfarande lika giltig oberoende av denna ändring av kyrkoordningen” (nämligen den, att det inte längre är möjligt att förordna domprosten eller någon annan att förrätta prästvigning).”

I KO 18 kap. 23 mom. står att biskopen skall förrätta vigningar, invigningar och installationer (det står inte att han skall förrätta dem ALLA. Vidare ges han möjlighet att förordna någon annan att utföra en dylik förrättning, dock inte att prästviga, se ovan).

Följaktligen förutsätter luthersk teologi inte att en biskop, än mindre en bestämd biskop skall förrätta alla prästvigningar i sitt stift. Bestämmelserna om att en tjänsteinnehavare skall fullgöra sina tjänsteåligganden (KO 6:3) handlar om HUR tjänsten skall skötas, inte om att en biskop vore skyldig att utföra alla åligganden som han i princip och inom ramen för sin tjänst KUNDE UTFÖRA.

Det finns ingen subjektiv rätt att bli prästvigd endast därför att kandidaten uppfyller några bestämda förutsättningar.
En sådan subjektiv rätt skulle förutsätta en bestämmelse i kyrkolagen därom, och någon sådan bestämmelse finns inte. Tvärtom framgår det av KL 5:1 och av KO 5:3 och 5:4 att den som uppfyller vissa villkor KAN ordineras. Av detta framgår tydligt, att det är frågan om en PRÖVNING, som såtillvida är unik att både biskopen och majoriteten av domkapitlet skall omfatta beslutet att godkänna ansökan. En biskop är alltså ingen verksamhetsledare eller VD, utan en andlig herde, som i omsorg om sin skara prövar vem han sänder till dem. Detta är den enda orsaken till varför biskopen har givits vetorätt. Annars kunde saken avgöras genom majoritetsbeslut.

Detta framgår också av KO 18:3: Den försäkran som skall avges av den som skall vigas till biskop: “Jag vill ordinera och installera präster som befinns vara därtill skickade”.

Den situation där den ena, biskopen eller domkapitlet, vägrar prästviga, har vi redan erfarenhet av genom att det finns manliga teologer som inte har beviljats särvigning.

En motsvarande situation, att kvinnor inte blir prästvigda i ett bestämt stift, skall vi nu försöka förhindra genom att göra det möjligt för både kvinnliga teologer och manliga teologer med traditionell ämbetssyn att bli prästvigda. Vi vill inte begränsa eller ställa upp skrankor, utan tvärtom bredda möjligheterna. Det är inte vi som utesluter någon, utan de som utesluter är de som vill hindra prästvigning av prästkandidater med traditionell ämbetssyn.

Om “ordningen”:

Finlands evangelisk-lutherska kyrka har inte fördömt den traditionella ämbetssynen eller ansett den vara villolära. Tvärtom har man förklarat att även de som har den traditionella ämbetssynen har rum i vår kyrka.

I kyrkolagen eller kyrkoordningen finns inga bestämmelser som skulle hindra en ordning där bägge ämbetssynerna, som kyrkan anser vara legitima, också kommer till uttryck i kyrkans ordning.

Grundlagen förbjuder i sin tur allt tvång vid religionsutövning och jämställdhetslagen gäller inte religionsutövning. I konsekvens med detta borde vi göra det möjligt för den traditionella och den nyare ämbetssynen att leva sida vid sidan, utan att någons samvete kränks.

Situationen kan jämföras med en lag och en förordning: Om lagen tillåter två parallella system, kan inte förordningen förbjuda det ena. Om bekännelsen, kyrkolagen och kyrkoordningen tillåter två parallella system, kan inte kyrkans egen ordning, dvs. kyrkans “beteenderegler” förbjuda det ena. Då säger ju kyrkan att kyrkolagen, kyrkoordningen och bekännelsen är felaktig. Det har kyrkan inte sagt, utan vidhåller att även den traditionella ämbetssynen är legitim. Detta måste då också återspeglas i kyrkans ordning så, att det i praktiken blir möjligt att ha bägge ämbetssynen.

Högt uppsatta jurister anser att frågan har ovan nämnda aspekter och ingalunda har avgjorts i kyrkolagen, så som SOMLIGA MENAR.

Sist: Det är inte bara fråga om prästernas, teologernas och biskopens rättigheter och samveten. FÖRSAMLINGSBORNA kunde kanske också önska sig att kunna höra präster som delar deras övertygelse och få sådana att förrätta dop, vigsel och jordfästning. Även detta talar för att MÅNGFALD ÄR BÄTTRE, BARMHÄRTIGARE OCH MERA FÖRENLIGT MED KRISTEN KÄRLEK – som då syns i gärning och inte bara i ord.”
_______________

Henriks summering:

Denna text är skriven av en jurist, som är väl förtrogen med kyrkans arbete och som känner också Borgå stift väl. Jag vill inte dra in auktoriteters namn i en diskussion som kan användas för egna syften. Min avsikt är att framföra dessa synpunkter, att visa att det inte går att säga att min ståndpunkt är olaglig, ”ett brott mot kyrkans ordning”.

Men den juridiska sidan av frågan är inte min huvudfråga. Självklart skall allting ske enligt lag och ordning! Men den stora utmaningen är att finna varann i så hög grad som möjligt, att bevara sinne för proportioner och att nu försöka finna former för ett liv med största möjliga trivsel för alla i stiftet. Jag tror att mycket kan och skall förändras i kyrkans liv och verksamhet. Jag skulle gärna engagera lekmän – och i allt kyrkligt liv stå samman med ”församlingen” – särskilt också unga ledare.

Prästvigning är inte en personlig rättighet. Man skall hos biskopen och Domkapitlet anhålla om ordination. Om biskopen inte godkänner, eller om domkapitlets majoritet inte godkänner ordinanden för prästvigning, kan denna inte äga rum. Biskopen kan således ensam förhindra en prästvigning. Detta beslut – från antingen biskopens och/eller domkapitlets sida – kan inte överklagas.

Jag har dock förklarat att jag INTE kommer att använda denna rätt t.ex. angående kvinnliga präster, om det handlar om en person som bekänner den kristna tron och som i övrigt är lämplig för prästämbetet. Det gäller i den händelse situationen skulle bli aktuell.

Det minsta man kan säga – och härom är enligt prof. Saraviita både han och Olli Mäenpää eniga – är att många frågor angående religionsfriheten är outforskade och bör utredas.

Det andra man skall säga är att kyrkan kan som trossamfund ta denna fråga i sina egna händer och fatta beslut som möjliggör att alla frågor kan lösas med hänsyn till båda åsiktsgrupperna.

Jag tror att man ansvarsfullt nu måste besinna att vi kan välja integrationens eller konfrontationens väg. Vi kommer säkert att oberoende av vad enskilda individer går med på eller besluter att ha olika åsikter som inte försvinner i en handvändning. Ju förr vi inser och accepterar detta – utan att någon skall behöva göra avkall på sin övertygelse – desto bättre. Det är åtminstone min linje och grundsyn, oberoende av valets utgång.

Vattnet slutar inte rinna för att man placerar stenar i flodfåran. Det söker sig i stället nya vägar.

Alltid tillsammans – oftast tillsammans – så ofta vi kan tillsammans,
alla dessa alternativ är bättre än det sämsta:

aldrig tillsammans!

Detta gäller så länge Kristus ställs främst i vår kyrka och Bibeln är rättesnöret för tro, lära och liv! Tillsammans är inget självåndamål i detta sammanhang,det är inte ett kristet ord om inte detta är en gemenskap med Kristus själv. Det är ur detta perspektiv jag vill se frågan, och utgå från det faktum att till denna gemenskap är vi alla lika välkomna, den svagaste lika väl som den starkaste av oss, om det finns sådana som skulle kunna kalla sig starka.

Henrik Perret

En av de frågor som den andra ronden i biskopsvalet blottat med (o)önskad tydlighet är hur djup polariseringen i stiftet (och kyrkan) har blivit. Alla säger att ämbetsfrågan inte är den största frågan, men trots allt har den mer eller mindre blivit den enda norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas. Med sorg och förskräckelse måste man konstatera att det inte bara handlar om att enheten är hotad, utan snarare att splittringen är ett faktum.

Jag menar att vi både måste och kan tända moteldar.
Vad kan göras? Denna fråga måste i högsta grad intressera den nya biskopen.

• Man har i olika sammanhang framställt frågan så att ”om Perret blir biskop, så sker det en våg av utträdelser ur kyrkan, och det blir kaos i stiftet.”
• Det andra man har sagt är att Perrets koncept är ett brott mot kyrkans författning och ordning.

Jag skall försöka belysa dessa frågor något, och kan vid behov fördjupa dem ytterligare om någon så önskar. På den senare frågan svarar jag i ett separat inlägg. (Detta inlägg kommer om någon dag, skall litet finslipa texten ännu).

BLIR DET KAOS?

Det handlar om förtroende. Förtroende kan man inte köpa, det uppstår inte heller bara på grund av att man väljs till ett ämbete, varken till biskop eller till kyrkoherde. Förtroendet måste vinnas, det måste få växa, kanske börjande i vissa fall från noll.

Men jag tänker inte och behöver inte, just med hänvisning till det jag nyss skrev, orda mycket om detta, eftersom detta är just det som i första hand väljarna, men också andra, skall bedöma. Ändå vill jag skriva ner några rader och lämna åt läsaren att bedöma det berättigade i det följande.

Jag tror att bl.a följande frågor är aktuella:

• I vilken mån kan man leva med en biskop vars alla åsikter man inte delar?
• Vilka situationer påverkas av detta val? Allt? Bara en del situationer?
• Kan dessa hanteras oberoende av vem som blir biskop?
• Uppstår det (motsvarande eller andra) problem om Gustav Björkstrand blir biskop? Också denna fråga bör fördomsfritt ställas.
• Eller vilka problem är förknippade bara med den ena kandidaten?
• Finns det i detta skede någon väg att maximera lyckan, att bevara enheten?

I grunden tror jag alltså att det handlar om förtroende. Det innebär att vara övertygad om att en kandidat har vilja att lösa svårigheter så rättfärdigt som möjligt, med hela gemenskapen i stiftet för ögonen.
Denna vilja måste också ställas i relation till realistiska bedömningar.

Jag tror att svaret heter: försonad mångfald föder enhet. Jag tror inte att detta är en dogmatisk målsättning i absolut mening sagt, alla åsikter är inte jämbördiga i ljuset av Guds Ord (det torde vi vara eniga om, men kanske inte om vilka åsikter som är teologiskt och bibliskt välgrundade), men FÖRSONAD MÅNGFALD är ett praktiskt utgångsläge som är realistiskt, och som – tror jag – verkligen går att förverkliga, förutsatt att vilja finns (detta låter litet som president Bush, som en gång sade: ”både internationellt och i hela världen”).

Detta kan ske genom att låta båda åsiktsgrupperna leva och finnas i kyrkan enligt sin övertygelse. Och att vaka över att vid intressekonflikter gäller majoritetens syn. Precis som i trafiken, den som kommer bakom triangel, får lov att väja.

Det gäller en fråga som majoriteten kallar en ordningsfråga, och som biskopsmötet och kyrkomötet har betraktat som legitima uppfattningar. I motsats till min medkandidat tror jag inte att enheten uppnås genom att ”lagstifta bort samvetet”, och alltså förutsätta att alla agerar på samma sätt oberoende av vad deras samvete säger. Jag tror att vi måste vara realister. Den linjen – ”härefter rätten och packen eder” – leder till grundandet av nya gemenskaper utanför de etablerade församlingarna, till koinonior, till prästvigningar i Sverige, Lettland, Ingermanland eller i England osv., men prästvigningar som inte erkänns av vår kyrkas ledning. Vi slipper inte problemen, tvärtom, de ökar i antal.

Jag tror också att en avgörande fråga är bedömningen om vem eller vilka problemen drabbar. Jag vågar påstå att det inte är fråga 20 präster i vårt stift, det handlar om minst det dubbla antalet. Men det handlar primärt också om församlingsbor, människor som vill ha präster och gudstjänster med den ”traditionella ämbetssynen”.

Jag tror dock att en stor del av det aktiva kyrkfolket vill att båda åsiktsgrupperna skall rymmas i samma kyrka. På listan ”konstruktiva lösningar” (www.rakentaviaratkaisuja.fi) är mera än 10% av undertecknarna från Borgå stift, vilket innebär över 1100 personer. Och de flesta äldre kyrkobesökare är inte aktiva surfare på nätet…

Vi står i ett vägskäl. En väg kan bli processandets och konfrontationens väg, har man sagt. Jag hoppas att det inte blir så, eller borde jag hellre säga jag hoppas att det inte skall behöva bli så! Utan snarare att det skall handla om integration och gemensamma försök att tillsammans lösa frågorna.

Vägen ut heter ”försonad mångfald”. I Sverige har bl.a prof. Eva Hamberg (präst i Svenska kyrkan), prästerna Anna Karin Bonde, Bo Brander (SSB) m.fl. fört försonliga samtal och ordnat tillfällen kring detta tema. Man har också skrivit gemensamma inlägg mot förre ärkebiskopen Hammars teologi, och låtit sig förenas kring andra frågor där man ser lika.

Det djupaste svaret för att denna enhet skall uppstå är dock det jag skrivit om under rubriken ”Sången om Kristus skall aldrig få tystna”.

Jag tycker att detta är god grund att stå på. Ibland har jag – senast vid diskussionstillfället i Åbo, men även annars – förvånat mig över det förakt (!) och den animositet som strömmar emot en. Jag tycker att kristna människor skulle ha ens något gemensamt, men det verkar som om ingenting skulle förena! Detta både skrämmer och bedrövar mig!

Vid ett annat tillfälle nyligen träffade jag en kvinnlig kollega, vars hela person utstrålade förtvivlan och smärta över en situation som kunde uppstå om jag blev vald. Hennes inlägg var inte ovänligt, tvärtom måste jag erkänna att jag förstår henne. Det var snarare ett uttryck för djup olycka. Men också inför en sådan situation frågar jag mig: finns det ingenting som förenar två kristna människor, också fast vi ser olika på just ämbetsfrågan? Jag erkänner att det gör ont i mig när jag ser hur svårt en annan människa har det, och hur jobbigt hon har att finna någon ”grad” av gemenskap i denna situation.

Därför konstaterar jag:

Jag tror att Borgå stift idag behöver en beröring av den Helige Ande, kärlekens och enhetens Ande, som aldrig förr. Här talar vi nämligen om frågor som är för svåra för någon människa att självständigt hantera. Jag tror att alla kristna vet att detta inte är någon fras!

Kanske vägen vidare nu skall börja på knä?

Henrik