Henriks kommentarer

Julens varför

En dansk prästbroder skriver i en småskrift om sin första jul som präst. Han berättar några exempel från Köpenhamn, om människor som han mötte.

Han arbetade i ett område i Köpenhamn som präglades av många utslagna människor. Missbrukare, hemlösa, ensamma. Gatans och barernas folk.

En ung kvinna ringde honom strax före jul och storgrät i telefonen. Hon frågade om han kunde jordfästa hennes far någon av juldagarna. Min vän förundrade sig i sitt stilla sinne över att hon bad honom jordfästa hennes far under julhelgen. Sen förstod han att för henne fanns det inte någon jul, det var ingenting speciellt med julen, den var som alla andra dagar.

En man som han träffade under julandakterna, ville inte släppa greppet om hans hand när han skulle ta avsked och önska god jul. Mannen sade: ”Julen är det värsta av allt, men till all lycka är den snart förbi”.

När jag läser min väns exempel, minns jag många händelser från mina jular som präst. Jag har mött människor som nästan ordagrant gett uttryck för detsamma: ensamhet, sorg, meningslöshet, lidande och en längtan att allt skulle gå förbi så fort som möjligt!

Samtidigt slår det mig att min barndoms jular präglades av oändlig lycka och trygghet. Vilken tacksamhetsskuld bär jag inte på till många människor! Först senare har jag fått höra om de bekymmer som mina föräldrar också bar på inför och under min barndoms jular.

Under senare år, redan rätt tidigt, har jag ibland varit beredd att nästan instämma med mannen som sade att julen är det värsta av allt, men till all lycka går den snart förbi. Men det var inte julen jag avsåg, utan jäktandet och stressen inför julen. Och ibland hjälplösheten, när jag inte visste vad jag skulle säga till människor som sökte julens mening (förstå mig rätt).

Professor Ole Hallesby skriver i en av sina böcker:

Jag vet inte riktigt, varför det är så, att vi alla måste uthärda julstöket, innan vi når fram till julen. Jag anar att det är en fiendes hand som är med i spelet, hans som från början icke ville att det skulle bli jul på jorden.

Han antyder att bekymmer hopar sig inför jul, ekonomiska bekymmer, hälsa, konflikter, oro osv. Och så är det ju. Julen är som en magnet som drar till sig olika angrepp från andevärlden.

Julens alla ”varför” genom tiderna, det som drabbat människor, har en förklaring. Också kring den första julen fanns många ”varför”. Josef grubblade. Herodes hämnades och åstadkom mycket lidande. Julen har alltid varit laddad.

Jag har också märkt ”en fiendes hand” inför och omkring julen.

Julens därför

När man läser de olika evangelisternas jultexter, ser man också julens ”därför”. Matteus anger det direkt:

Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: ”Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel,” det betyder Gud med oss. Matt. 1:23

Matteus hänvisar till Jes. 7:14, till det tecken som Herren själv skulle ge. Matteus pekar också på andra profetord som hör till samma kategori: ”för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt”.
Profeten Mika berättar att Messias skulle födas i Betlehem; synd för övrigt att Herodes inte konsulterade liberala exegeter – de hade inte kunnat säga var Messias skulle födas och så kanske många små pojkar skulle ha fått leva…
Profeten Hosea berättar att Guds Son skulle ”kallas ut ur Egytpten”. Matteus hänvisar också till att Messias skulle kallas ”nasaré”, ett ord som sannolikt anspelar på Jes. 11:1. Han visar också att orden i Ps. 72 och Jes. 60 uppfylls i och med Jesu födelse.

Det slår mig igen i år att julens budskap är en bekräftelse av Bibelns trovärdighet.

Det är Skriften som uppfylls, det som Herren har sagt. Julens ”därför” är just det som Petrus summerar med orden ”så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet”.

Det sista Jesus sade innan han dog på korset var ”det är fullbordat”. I grundtexten uttrycks detta med ett enda ord, som också kan översättas ”den är fullbordad”. Evangelisten Johannes låter oss veta att Jesus ännu sade ’jag törstar’ , eftersom allt annat hade uppfyllts med motiveringen ”då ju Skriften i allt skulle uppfyllas” (Joh. 19:28-30).

Det var detta som skedde när Jesus sade sitt tetélestai, det (eller den) har uppfyllts. Fullbordat, fullbordad!

Om Messias heter det (Ps. 40 och Hebr. 10) i bokrullen är skrivet (om mig), vad jag skall göra.

Man har ibland betonat att ”vi inte tror på Bibeln, utan på Jesus”. Den syn som ligger bakom uttalandet är enligt min mening ofta felaktig. Det är naturligtvis klart att vi inte tror på bokstäver och skriven text. Men i samma ögonblick som det sägs kommer vi lätt ut på gungfly, för det är just på Skriften vi tror, Skriften som är Guds Ord, Ordet om Honom som är Guds Ord, som var i begynnelsen och genom vilken allt blivit till som är till.

Julen är ett mäktigt vittnesbörd om Bibeln, om dess oskiljaktliga samband med Jesus Kristus, julens barn. Bibeln kan omöjligtvis vara sådan som det ofta sägs, ett resultat av människans tankar och meningar om Gudomen.

Julens händelser bekräftar Guds Ords sanning. Julen är verkligen det uppfyllda bibelordets högtid. I detta därför – för att allt skulle uppfyllas – förnimmer vi Guds hjärtas slag. Julen är resultatet av så älskade Gud världen.

Det är detta Ord om Jesus, skriver Petrus, som vi skall akta på, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess Dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan.

Dagen är kommen!

En välsignad julhögtid tillönskas alla! Julfrid och julfröjd!

Fröjdas vart sinne,
julen är inne,
Frälsaren kommen är.

24.12.2007

Henrik

Det har i olika sammanhang talats mycket om hur människor skriver ut sig ur kyrkan. Allt talar ju för att det blir nytt finländskt rekord i år igen.

Jari Rankinen skriver på sin blogg (rankinen.blogspot.com) om hur hans församlings egen tidning går åt honom och att hans fru (med tanke på barnen) ber att församlingen inte längre skall sända församlingens tidning hem till församlingens kaplan och hans familj!

I tidningen ingår kränkande ord om Jari Rankinen. De värsta kritikerna är manliga (?) präster, hans kyrkoherde och en präst som verkat som vikarie i församlingen.

De har svårt att dölja det hat de känner mot Rankinen. Om du tvivlar på detta, gå till ovannämnda hemsida och läs tidningen.

Men det är inte detta enskilda, om än mycket allvarliga, exempel som jag funderat över.

Vi har nu kommit in i en polariserad situation där klyftan mellan olika kristna bara vidgas. Se hur de kristna hatar varandra. Detta är en av de allra tydligaste varudeklarationer som kyrkan presenterar just nu.

Den bär nog frukt, tyvärr. Ibland undrar man om det inte vore bäst att som Abraham och Lot säga:

Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig; vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så går jag åt vänster.” 1 Mos. 13:9

Om det går så, erkänner jag att jag har haft fel. Jag har hela tiden försökt tala för gemenskap och sammanhållning, att vi skall samtala, bedja, studera Skriften tillsammans och var för sig.

Men detta öppna hat är det värsta. Vad skall människor tro om kristna?

Det talas så vackert om alla människors lika värde.

Nonsens! För bara de är ”medmänniskor” som i grunden har samma syn.

Men den som inte förstår att man kan ställa sig tveksamt till ett kvinnligt prästämbete av andra skäl än kvinnohat och – förakt, har nog andra (egna) problem. Deras kritik drabbar ju då också många kvinnor! Det finns nog klara bibliska skäl för tveksamheten inför nyordningen, det finns också en lång tradition inom alla kyrkor. Det är inte vi som har ändrat åsikt, och underligt känns det att inte få rum i en kyrka som har bekänt denna tro, och denna tokning av tron, under så många år.

Det är lätt att se, också när man läser Vammalaprästernas kommentarer, hur det kommer att gå med välsignelse av samkönade par. Det blir samma argumentation som i ämbetsfrågan, och kanske ännu litet värre. Det är ett så kompakt motstånd, ett så starkt krav på konsensus om det som är tidens krav här, att det inte blir någon skillnad i världen vad det står i någon Bok…

Men varudeklarationens allvarsprincip gäller nog oss alla . Hur lätt är det inte att tala om kärlek och respekt för varje människa! Hur svårt är det inte, framför allt när man anser sig orättvist bli beskylld, att hålla fast vid detta ord. Hur svårt är det att kunna hålla fast vid ”sanningen trogen i kärlek”! För kärleken kan inte upphäva sanningen.

”Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Rom. 5:8.

Tänk om den kristna kyrkan skulle präglas av kärleken. Kärleken upphäver aldrig sanningen, den har sin glädje i sanningen, men den älskar utan att kräva att bli besvarad.

Se där har vi nog en utmaning!

Henrik