Henriks kommentarer

Det är kanske inte klokt att skriva mycket samma dag, men en aspekt på dagens verkligheter släpper mig inte.

Till prövning, alltså:

Den onde ville hela tiden flytta gränsen när Jesus frestades av honom. Efter att ha bemött djävulen två gånger, säger Jesus ”Gå bort, Satan, ty det är skrivet…”

Den onde hänvisade också till Bibeln. Men hans hermeneutik var inte kristocentrisk, utan antikristen. Kristus skulle bort från Guds väg, Han skulle bort.

Vi kommer att frestas av den onde och han viker inte förrän vi säger ”gå bort, Satan, ty det är skrivet.”

Jesus hänvisade till Skriften, och Han visade på hur Skriften skulle förstås, som ett ord från Gud, och till Gud. Den bibeltolkning som för bort från Kristus och det Han har sagt är den ondes bibeltolkning.

Jag tycker att gränserna i vår tid hela tiden flyttas. Först är något en möjlighet bland andra (i negativ mening), sedan blir det det normala, sen blir det som egentligen är kristet ett möjligt undantag, sist blir det genuint kristna uteslutet som en omöjlighet.

Denna trend ser vi enligt min uppfattning i ämbetsdiskussionen, nu ser vi att samma ”liturgi” börjar om homosexualiteten. Igår berättade en finsk teolog att man i diskussionerna om sexualiteten redan börjat tala om de två korgarna, och frågat vad som är föränderligt och vad som är oföränderligt. Svaret hade blivit: kärleken är evig, men formerna för kärlekens förbund kan växla. Förr kunde man bara tänka sig en man och en kvinna, nu kan det också handla om man och man, och kvinna och kvinna, om det handlar om kärlek.

En mig närstående person frågade spontant varför man inte alternativt då kan säga barn, hund eller katt…

Det enda hindret är att ”tiden inte är mogen”, i många kulturer är ju barn indragna i detta tänkande, till all lycka inte överallt. Polygamin är också ett seriöst framfört alternativ redan.

För en kristen bibelläsare är nog svaret klart.

Jag tror att vi kristna kommer att frestas av att flytta gränser hela tiden, till att acceptera sådant som vi vet att är fel. Nu har man också dragit in pengar i kampen om sanningen. Vi känner igen tonen.

Detta fortsätter ända tills vi avvisar dessa förhandlingar (jag avser diskussioner med den onde).

Jag tror att det är viktigt att förstå att ”motståndaren” kan möta oss i vårt inre lika väl som i en annan person. Petrus fick bittert erfara detta. Dessa tankar handlar alltså inte bara om, eller ens i första hand om, det motstånd som möter genom och i andra människors tankar och planer. Det handlar om att be Herren avslöja det onda var det än finns. Den kamp vi har att utkämpa, skriver Paulus, är inte en kamp mot kött och blod (Ef. 6:12ff).

Gränsen är nådd. Därför: gå bort, Satan, ty det är skrivet… Det är alltid argumentet. Det avgörande argumentet.

Henrik

En prästbroder sade häromkvällen i en diskussion att han ibland undrat om vi är för lutherska. Kan Luther verkligen ha sett allt, frågade han utmanande, kanske medvetet litet tillspetsat.

Låt mig erkänna att jag är en glad lutheran. Huvudpoängen i min lutherska teologi är det kristocentriska, betoningen av Guds gärning, nåden, tron, Kristus.

Jag är också mån om att betona att dopet inte får göras till en lydnadshandling, en gärning som blir min i stället för Guds, det frälsande bad till ny födelse som NT talar om.

Hela grundtonen är just Guds gärning, Hans rättfärdighet, versus människans religiösa, frommare eller mindre fromma, aktiviteter.

Samtidigt förskräcks jag ibland över den bristande ödmjukheten i många sådana sammanhand där lutheraner utgör majoritet. Hur mycket har vi inte att lära oss av den evangelikala kristenheten? Vi har mycket gemensamt med våra frikyrkor och den enheten skulle betonas mycket mera än vad som sker idag.

Jag menar att jag gång på gång också förbluffas över den katolska kyrkans starka teologi. Allt kan jag inte svälja, men det finns något mycket starkt och äkta apostolisk tradition i den romerska kyrkans teologi.

Luther sade ju själv att man inte skall kalla sig lutheraner, utan kristna. Luther har inte samlat till sig, till sin person, utan till Kristus.

Men frågan skall få leva. Den kan vara viktigare än man tror i finländskt eller nordiskt perspektiv.

Henrik

Situationen inom kyrkan hårdnar nu märkbart.

Å ena sidan har vi de beryktade biskopliga direktiven som enligt min mening förorsakat mera bekymmer än glädje. Jag tror att vi borde förhandla med biskoparna om nya direktiv. Problemet är inte ovilja, inte heller detta att inte vilja vara lojal.

Problemet är att man måste bejaka sådant som man tycker att är fel, och förneka sådant som man tycker att är rätt.

Problemet är inte att man vill förhindra andra att ”tycka fel” (sett ur ens egen uppfattning), utan enbart att man själv inte vill ställa upp på allt. (När jag skriver detta så menar jag naturligtvis inte att man ska legitimera det som är fel.)

På den andra sidan har vi en allt ivrigare grupp som a) vill skriva ut sig ur kyrkan b) eller kanske snarare börja med en verksamhet i kyrkan som inte underlyder någon biskops juridsdiktion.

Ingendera lösningen är ur min synvinkel optimal, men jag förstår båda lösningarna.

I denna situation, t.ex. när unga manliga teologer inte får ordination, när präster med ”fel uppfattning” inte uppförs på förslag (till t.ex. khdetjänst) eller mister prästämbetet temporärt eller slutgiltigt, så förstår jag alltför väl att denna situation inte kan fortsätta genom att bara vara en passiv åskådare. Detta gäller ju nu också en kantor (Kokemäen srk, heter det inte Kumo på svenska?). Se t.ex. Rankinens blogg med hänvisningar!

Jag tror att såväl när det gäller det andliga livet och verksamheten som den teologiska undervisningen, så måste tyngdpunkten, den egentliga energin koncentreras på tesen, inte på antitesen. Men detta kan då innebära att man i något skede bedömer det så att de nuvarande strukturerna inte möjliggör en aktiv insats för tesen, och då kan båda ovannämnda lösningar bli aktuella, en del skriver ut sig, andra utvecklar en verksamhet inom kyrkan, ett slags tredje sektor.

Det är klart att den kristna förkunnelsen (och teologin) alltid måste vara både tes och antites. Det ser vi också av bekännelseskrifterna: vad som vi tror, vad vi avvisar och förkastar. Sanningen innebär alltid både ett jag och ett nej.

Det finns tre huvudrisker i denna situation:

– att man är så upptagen av att avvisa det teologiskt ohållbara att man glömmer tesen, att verka för att sprida evangeliet om Kristus så att människor kommer till tro (detta anger ju aposteln som Joh.s avsikt)

– att man psykologiskt låter sig påverkas av polariseringen att man skärper antitesen så att syntesen skall bli något så när vettig.

– att man själv påverkas så att man sakta men säkert själv glider, att gränsen hela tiden flyttas så att man accepterar sådant som man som kristen inte kan acceptera (Gud har skapat oss olika, en del är heterosexuella, andra homosexuella, för att ta ett aktuellt exempel).

Dvs: när man läser, hör och ser verkningar av en teologi som inte bekänner Kristus, Bibelns Kristus, när man hör teologisk (ideologisk) manipulering som artillerield hagla över kyrkan, svarar man med att fixeras kring frågor som gäller att avslöja och tillbakavisa det lögnaktiga och ohållbara.

Eller så låter man sig provoceras så mycket av radikaliteten att man tappar helheten och proportionerna. Egentligen är ju debattfrågorna teologiskt mycket obetydligare än frälsningsfrågan. Men den underliggande frågan, att dagens teologer är alltings mått, att det är vi som kan bedöma vad som i apostlarnas undervisning är hållbart och var de var ”barn av sin tid”, alltså bibelfrågan den är grundläggande. Och det är ju detta som dagens diskussioner handlar om.

Men den största risken – också för de konservativa är – tror jag – att glida med, att bli ett ”barn av sin tid”, att så småningom acceptera sådant. Man är fortfarande konservativ eller vad man är, avståndet förblir konstant – det växer inte ens där det borde växa.

En uppmjukning av alla attityder är på gång och detta måste varje kristen – och därmed varje teolog – vara uppmärksam på.

Det stora värdet är inte konservatism. Hellre skulle jag tala om tradition och förnyelse. I detta ingår den kritiska frågan vad som i våra traditioner är kristen biblisk tradition och vad som är våra ”fäderneärvda stadgar”.

Jag tror att det rent praktiskt sett finns två viktiga korrektiv till allt drivande.

1. Lev nära Kristus – i Ord och sakrament, i gudstjänst och tro.

2. Lev nära de kristna, den församling som bekänner Kristus, Låt oss inte överge vår församlingsgemenskap, såsom somliga har för sed…”

Henrik