Henriks kommentarer

Tänk att det ska vara så svårt (läs: omöjligt) att förstå att man inte är eller vill vara någon kvinnohatare fast man tror att prästämbetet är ett farsämbete.

Tänk att det ska vara så svårt att förstå att man inte föraktar någon homosexuell medmänniska fast man tror att det monogama äktenskapet mellan man och kvinna är den kristliga ”modellen” för kärleken.

Ingetdera ifrågasattes av de kristna kyrkorna under 2000 år, fram till vår egen tid.

– Men är det inte två helt olika frågor?

– Ja. Men de sammankopplas nuförtiden alltid genom en liknande argumentation, låt oss kalla den ”spyridologi”, läran om de två korgarna:

Vi måste skilja mellan huvudsak och bisak. Huvudsaken, den grundliggande principen, tillhör tron, den skall sättas i ”trons korg”, dvs den är oföränderlig och omistlig.
Bisaken skall sättas i den andra korgen, kärlekens korg, som står för det föränderliga.

Så sätter vi in våra frågeställningar i formeln och vips har vi svaret:

Vad prästämbetet beträffar är det VAD som förkunnas som är huvudsaken, och VEM som förkunnar en bisak. Det var patriarkalismens Puulus som avvisade kvinnliga präster, liksom Luther, men vi, upplysta och vidsynta som vi är (i bestämda frågor alltså) ser att också kvinnor är jämlika och därmed måste kunna kallas till präster.

Vad sexualiteten beträffar är kärleken det viktiga och oföränderliga. Kärlekens uttrycksformer är däremot en bisak, inte troheten, inte osjälviskheten, men väl formerna för kärlek. På ”den gamla goda tiden” accepterade vi endast heterosexuella förhållanden, i vår tid vet vi att vi människor är olika, och därför är frågan om vem som kan gifta sig med vem en bisak; det kan handla om man och kvinna, men nuförtiden också om man och man, eller kvinna och kvinna. Huvudsaken är att alla förhållanden slår vakt om huvudsaken, dvs trohet och kärlek och osjälviskhet.

Vad ska man säga?

Det ena göra, det andra inte låta bli.

Det är klart att det finns huvudsaker och bisaker. Det är helt klart, att det viktigaste enligt Bibeln är VAD som förkunnas, att det är evangeliet om Jesus. Men det är också klart att Bibeln har en del att säga om VEM som skall förkunna:

– alla kristna, dvs det allmänna prästadömet (eller egentligen det gemensamma prästadömet)
– kyrkans ”präster”, personer som kyrkan kallar att förkunna Guds Ord, att vara församlingsföreståndare och pastorer, att förvalta sakramenten. Här kommer också frågan om vem som skall kallas till präst in.

Detsamma gäller ”korgdiskussionen” (glöm det där med ”spyridologi” – det är nog ett för svårt ord, kanske leder det till att man tänker på att man spyr…?) om sexualiteten. Det är klart att trohet, kärlek och osjälviskhet är kardinalord om äktenskapet, men det är också helt klart för både Jesus och Paulus och de andra apostlarna att det är en man och en kvinna som skall ingå äktenskap.

Om man i diskussionerna nämner polygamin, en del är polygama till ”sin natur”, ser många rött. Varför?
– Jämför inte homosexuella med polygamister, eller med pedofiler!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag jämför inte homosexuella med polygamister eller pedofiler, utan med människor. För alla är vi människor och bland oss människor finns det både det ena och det andra.

I Sverige har ett justitieråd i dagarna föreslagit att äktenskapslagstiftningen bör öppna för möjligheten till polygami…

Många frågor, men i grunden en undring bakom allt (själv använder jag nog helst ordet undran):

Är det inte så att i alla dessa diskussioner har människan blivit alltings mått?

Två frågor, en undring.

Nästa fråga har redan kommit. Den handlar om Jesus. Närmare bestämt om Jesus som enligt kristendomen är världens Frälsare och den enda Vägen till Gud.

Nu sägs redan att man inte skall missionera. Inte evangelisera, inte omvända. Låt människor själva välja vad de vill ha!

Man börjar t.o.m. glömma frågan skulle då Gud ha sagt?
Och man frågar inte om missionen: sade Jesus så?

Vem har släckt frågan?

Henrik

En vän och f.d. bänkgranne i kyrkomötet ondgör sig i Hbl (för någon dag sedan) över att s.k. kvinnoprästmotståndare och andra (vanligt hederligt folk måste ju då dessa vara) finns uppställda på samma lista i lekmannavalet av ombud till kyrkomötet. Kanske gällde kritiken också stiftsfullmäktige – har inte texten framför mig.

Det inlägget, som ju styrs av en övertygelse som vederbörande person får ha, är också ett dokument.

Det säger ganska mycket. Bl.a frågar jag vem det är som vill göra ämbetsfrågan till en huvudfråga, en fråga om liv eller död?
För det andra ger insändaren ett uttryck för en total brist på vilja att respektera andras övertygelse (jag skriver respektera, inte ”dela”).

Litet undrande blev jag också när jag läste en (annan) kp-bloggares beskrivning av målsättningen för hennes blogg: för kyrkan, mot fundamentalisterna.

Jag kommer med en stilla undran, utan att polemisera mot hennes målsättning: fundamentalisterna? Vilka är de? Hur definierar man dem? (Känner bloggaren månne till begreppets historia?)

Det är så lätt att måla med för stor pensel. Egentligen har man ju ingenting sagt i sak. ”Fundamentalister” är ett för diffust ord. Och för ofta felanvänt.

Det är som när man talar om Osama bin Ladens ”karisma”. Knappast har han nämligen någon ”nådegåva”.

Kanske den goda bloggaren avser ”fanatiker”? I såfall kan jag väl förstå henne.
Förhoppningsvis avser hon inte dem som tror på Gud, på Bibelns Gud. Nej, det vill jag inte tro.

Men ofta när man hör ordet användas, skymtar ett tankemönster fram som går ut på att vi kan värdera Ordet, Jesus och Paulus och allt, och ge legitimitet åt det vi tycker behövs: förlåtelse, medmänsklighet, ”kärlek” osv.

Vi kommer logiskt till detta: om vi inte vill tro de ”obekväma” orden, kan vi inte heller ta emot de andra. Hur kan vi hävda att när Paulus talar om att Gud rättfrädigförklarar/rättfärdiggar den ogudaktige, ja då talar han Guds Ord, men när han avvisar bestämda levnadssätt som synd, då är han tidsbunden?

En annan sak är ju att som Luther säga att Skrift skall med Skrift tolkas. Det samtalet får gärna fortsätta. Att söka vad Gud i sitt Ord har menat, avsett.

Henrik

På den finska hemsidan för Tammerfors fritänkare kan man bl.a läsa om den misslyckade kampanjen Jesse diggaa sua (för svenska läsare ungefär ”Jesse gillar dig” eller kanske ”Jösses, så han gillar dig”). Det handlar om ett försök att nå unga vuxna i Helsingfors.

Där beskrivs också fritänkarnas kampanj ”skriv ut dig ur kyrkan” och dess målsättning:

Eroakirkosta.fi -palvelun tavoitteena on edesauttaa valtionkirkkojärjestelmän lakkauttamista. On käsittämätöntä, että Suomen valtio tukee lainsäädännöllä ja merkittävillä rahasummilla yhteisöä, joka ei hyväksy Suomen valtion ihmisoikeusnormeja. Jos Suomen valtio aikoo tukea evankelis-luterilaista kirkkoa vastaisuudessa, niin sen tulisi vaatia ponnekkaasti kirkkoa mm. hyväksymään homoseksuaalit ja naiset täysivaltaisiksi kirkon jäseniksi.

För svenska läsare: skriv ut dig ur kyrkan – tjänstens målsättning är att bidra till att statskyrkosystemet upphör. Det är ofattbart att finska staten med lagstiftning och anmärkningsvärd summa pengar stöder ett samfund, som inte godkänner finska statens människorättsnormer. Om finska staten ämnar stöda evangelisk-lutherska kyrkan i framtiden, så bör den med eftertryck kräva bl.a att kyrkan accepterar de homosexuella och kvinnorna som fullvärdiga medlemmar av kyrkan.

När jag läser dessa ord (det skulle finnas en hel del att kommentera, de innehåller ju felaktigheter också) och tänker på vad jag hör inom kyrkan väcks frågan: är det två röster – eller en?

Jag slås av det faktum att de talar exakt samma språk.

Vad säger det om den pågående diskussionen?

”Säll är den man som icke vandrar i de ogudaktigas råd och icke träder in på syndares väg, ej heller sitter, där bespottare sitta”. Ps.1:1

Henrik