Henriks kommentarer

Det är ett desperat försök. “Sannolikt inte, troligtvis inte?” Men om det ändå visar sig vara annorlunda.. Vems är ansvaret?

Egentligen tror jag det vore sannare – om man vill utgå från vad man vet och kan iaktta – att det sannolikt finns en Gud.
Det var inte många månader sedan en av världens mest kända ateister, nämligen just Richard Dawkins, sade att “there might be a serious case for a deistic God” – i samband med samtal med en annan brittisk professor, matematikprofsseorn John Lennox.

Men det finns en annan underton i denna kampanj. Låt mig få använda en bild.

Om någon nu skulle säga: gå ut på isarna! De håller sannolikt nog…  (Jag läste idag om fyra eller fem som räddats från vattnet efter att isen brustit..)

Är det en väns eller oväns röst? En medmänniskas?

Nu haltar bilden betänkligt, den innehåller bara ett litet perspektiv.

Gud är inte jämförbar med en olycka, inte heller handlar det om risktagning eller “för säkerhets skull”.

Jag minns att Arvid von Martens en gång berättade för mig att Hertta Kuusinen hade sagt åt honom att det inte finns någon Gud.
– Det var konstigt, sade Arvid, jag talade med honom för en liten stund sedan …

“Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat. Därför är de utan ursäkt.“ Rom. 1:20

Henrik

P.S. Kanske är Richard Dawkins en ny Saulus? Som en dag blir en Paulus. Vi ber om det, inte sant?

En prästbroder, som tycks ha tid att surffa på nätet (:-), har gjort oss uppmärksamma på en kommentar som finns på en anglikansk hemsida. Där konstateras bl.a att katoliker i USA känner sig djupt kränkta av att den nye presidenten kallar den kände homosexuelle biskopen Gene Robinson att medverka vid presidentceremonin den 20 januari. Barack Obamas beslut kan ses som ett försök att samla alla oberoende av vem och vad, men det visar sig att detta inte riktigt går.

En annan sak i samma anglikanska kommentar som stämmer till eftertanke och djupare analyser är Gene Robinsons ord att “om du arbetar för att ordinera kvinnor till präster i din kyrka, kommer du att ta ett långt steg mot att öppna dörren för homosexuella präster.” (se originalet nedan).

Det är ju detta som har sagts också i vårt land. Att frågorna – hur olika de än är – har ett samband. Många kvinnliga präster, sannolikt flertalet, är för att kyrkan välsignar homosexuella samt för att homosexuella som lever i registrerat partnerskap (vilket sannolikt är det som Robinson menar med “gay priests”). Låt mig dock genast tillägga att det finns nog andra röster också: kvinnliga präster som definitivt inte accepterar detta. Men ännu en gång har kommentarer visat på släktskapet mellan de två i sig helt olika frågeställningarna.

För egen del säger jag att det är ett påstående som jag begrundar. Jag kan inte påstå att det är så. Mitt intryck är dock att det förefaller att finnas ett samband mellan beslutet 1986 och den snabba acceptansen av homosexuellt partnerskap inom vår kyrka. Det gäller både välsignelse av registrerat partnerskap och accepterandet av präster som lever i partnerskap.

Jag kan inte se att dessa betoningar har Bibelns stöd. Det blir ett ödesbeslut för vår kyrka, ett beslut som inte formellt har fattats.
Och det är det perspektivet som för mig är det viktiga. Det är inte de homosexuella jag vill åt. Jag återkommer till frågan om välsignelse av partnerskap bara därför att denna fråga NU är på agendan. Det är en fråga som gäller kyrkan. Det visar sig alltid att beslut för Ordet är i det långa loppet ett beslut för människan, medan beslut som är människans egna försök till godhet i “skulle då Gud ha sagt?”-anda alltid visar sig bli ödesdigra.

Eller kan man läsa sin Bibel så att det är möjligt för en kristen kyrka att bejaka det som i Guds Ord avvisas?

Därför skall diskussionerna i en kristen kyrka aldrig gälla frågan om vi skall följa Guds Ord, utan i stället bara frågan vad Gud i sitt Ord verkligen sagt och säger. För “Gud talar genom det som Han talat.”

Henrik

Commentary by Catholic League president Bill Donohue

NEW YORK, January 16, 2009 (LifeSiteNews.com) – President-elect Barack Obama says he wants to unite Americans, and yet he chooses the most polarizing person in the Episcopal Church, Bishop Gene Robinson, to offer a prayer at one of his inaugural events. Robinson, who dumped his wife and children to live with another man, is not just an embarrassment to rank-and-file Episcopalians, he has a record of offending Catholics, as well.

In 2005, Robinson said the following: ’I find it so vile that they [the Catholic Church] think they are going to end the child abuse scandal by throwing out homosexuals from seminaries. It is an act of violence that needs to be confronted.’ He added that ’Pope Ratzinger [sic] may be the best thing that ever happened to the Episcopal Church. We are seeing so many Roman Catholics joining the church.’

Three months ago, the disgraced openly gay bishop admitted that he had led a retreat a few years ago for gay Catholic priests. He stuck his nose into the affairs of the Catholic Church even further when he urged those priests to push for women priests, saying ’that if you work for the ordination of women in your church, you will go a long way toward opening the door for the acceptance of gay priests.’

In other words, Obama has chosen a man who offends Catholics as much as he does Protestants. If that’s his idea of inclusion, he can keep it. The only saving grace is that Robinson says he will not use a Bible next week. It would be news if he did.”