Väckelserörelser?

23.1.2009

Det finns – eller kanske borde man skriva: fanns? – en gammal princip när det gäller väckelserörelserna. Den har inte så starkt uttalats i vårt land som t.ex. i Norge. Men ändå har det varit så att de nya väckelserna ofta har organiserats i föreningar o.dyl.

Principen lyder

  • för kyrkan
  • om möjligt med kyrkan
  • inte under kyrkan


I olika skeden har man frångått denna princip. Man har “förkyrkligats” och integrerats i högre eller lägre grad i de kyrkliga strukturerna. Till detta hör t.ex. att vissa föreningar fått en ganska officiell status. Man har t.ex. valt en biskop till ordförande, och biskopen har låitet sig väljas därför att organisationens arbete har upplevts som kyrkans ”eget” arbete. Eller man har fått rikskollekter eller stiftskollekter som bevis för ett erkännande för en kyrklig lojalitet. Nu upplever vi för övrigt också denna princips motsats, i form av bortfall av budgetmedel (gäller t.ex. SLEY, den finska evangelieföreningen).

En god broder och vän påpekade att en väckelserörelses frihet i förhållande till den officiella beslutsfattningen inom kyrkan ofta har visat sig vara en nödvändighet när det gäller att bevara rörelsernas andliga arv. Detta är en tes som sannolikt bara till en del äger sin riktighet, men det finns exempel på detta.

Också i vårt svenska stift har vi exempel på något av detta.

Ett intressant inlägg som jag hade missat (av andra orsaker) är förre missionsdirektor Henrik Smedjebackas inlägg i Kyrkpressen under rubriken Glömmer Missionssällskapet de fyra miljarderna?

Där skriver Henrik Smedjebacka om den nya strategi som föreläggs årsmötet i Joensuu. Han skriver bl.a såhär (Kp 23/2003)

—-“Finska Missionssällskapet har utarbetat en ny strategi som skall diskuteras vid årsmötet i Joensuu 7.6.2003. En del betoningar i den nya strategin är gamla, men frågan om missionens inriktning och missionssällskapets struktur är totalt ny. Det är därför skäl att fästa uppmärksamhet vid den.
— “Vi läser i den nya strategin: ‘Sällskapet inordnar sig i kyrkans struktur som en internationell aktör och stärker gemenskapen i vittnesbörd och tjänst mellan vår kyrka, dess församlingar och de utländska kyrkorna.’  Denna inordning i kyrkans struktur, som sällskapet av allt att döma är initiativtagare till, betyder att sällskaets självständighetstid snart är förbi och att dess missionsidentitet upphör. Strategin är således en dödsdom för vårt lands äldsta missionssällskap.”
—“Den nya strategin är mycket förbryllande. Skall missionsuppgiften begränsas till ett mellankyrkligt samarbete, och skall de nästan fyra miljarderna icke-kristna nästan helt glömmas bort?”

Jag citerar bara en del av Henrik Smedjebackas inlägg, men jag tycker att det bör uppmärksammas. http://www.kyrkpressen.fi/paperarchive/KP232003.pdf.

Nu några år senare kan man fråga var vi står och vad strategin medfört. En jämförelse med utvecklingen i Sverige (Svenska Kyrkans mission), som uppvisar stora likheter, och en blick på den diskussion som boken Kun jää sulaa (när isen smälter) gav upphov till, kanske bekräftar det som Smedjebacka varnade för?

Jag vill i detta sammanhang endast peka på en trend i diskussionerna idag. Också FMS har i hög grad haft karaktären av en väckelserörelse. Det har varit trons folk som burit verksamheten, i förbön och genom personliga offer. Så är det säkert ännu också, men inte i samma utsträckning som förr. Vilka har följderna blivit i och med en större integrering?

Finns det något samband mellan en fri rörelse och möjligheten att påverka kyrkan positivt genom att inte vara knuten till de kyrkliga strukturerna?

I detta sammanhang bör man också fråga om väckelserörelserna med skäl kan kallas väckelserörelser längre. Vinner någon av rörelserna i högre grad nya medlemmar genom att människor kommer till tro? Eller är rekryteringen i huvudsak “sociologisk” dvs den att yngre generationer i samma familjer och släkter ansluter sig medan någon större nyrekrytering inte sker.

Avsikten med dessa rader är inte att peka finger. Jag tror att Henrik Smedjebackas farhågor och frågor har ett större intresse än enbart som ett diskussionsinlägg angående Finska Missionssällskapet. FMS har fyllt 150 år och jag lyckönskar jubilaren!

Kanske är utvecklingen den att många rörelser har uppkommit som ett slags “proteströrelser” på grund av att något i kyrkans förkunnelse eller praxis saknats. Så småningom kanske frukten av olika rörelser – t.ex. den karismatiska rörelsen – har integrerats i olika sammanhang och till denna del fyllt en av sina viktiga uppgifter.

Men frågeställningen har blivit en tankeställare för mig. Är en väckelserörelse – vilken den än är – till sitt väsen en rörelse som för att kunna verka fritt också strukturellt måste vara fri i förhållande till kyrkans beslutsprocesser?

Här handlar det mycket mera om principen än om någon enskild organisation. Men utvecklingen inom de olika väckelserörelserna och därmed jämförbara rörelser inom vår kyrka kan säga något av vikt. Något som vi har orsak att ta på allvar.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Väckelserörelser?