Henriks kommentarer

Därför är jag inte döpt, och har inte låtit konfirmera mig. Egentligen borde alla människor vara agnostiker för ingen kan ju veta om Gud finns eller om han inte finns…

Så långt ett ungefärligt citat av hennes ord.

Det skulle vara lätt att peka på inkonsekvenser i hennes ord (i hennes egna, längre version i videon) men det är ju inte intressant.

Det som jag funderar på är att hon kanske är en av dem som inte har någon kristen vän. Hon kanske (?) aldrig har sagt nej, hon har aldrig fått chansen…

Jag undrar ibland över hur många människor som avfärdar den kristna tron utan att alls konfronteras med Jesus från Nasaret. Jesus är en av de bäst  dokumenterade historiska personerna, berättelserna om honom är oerhört utmanande. Men de avfärdas utan kommentar, sannolikt känner folk inte ens till dem numera.

Ändå finns det framstående forskare som säger att man omöjligen kan förstå NT:s uppkomst och dess texter utan att bejaka den historiske Jesus och det som sägs om honom. Det finns också sådana som säger (bl.a N.T. Wright) att det är omöjligt att förklara NT utan att också förutsätta att Jesus uppstod.

Graven var tom – alla försök att avvisa kristendomen utgick från detta faktum, det sade både Jesu vänner som fiender. Jesu vänner kom enligt evangelierna till graven för att hylla den döde Jesus, inte ens Jesu lärjungar trodde på någon uppståndelse!

Lärjungarna blev förändrade – under påskhelgen var de som uppslukade av jorden, de gömde sig av rädsla. Petrus vågade inte ens för en ung tonårsflicka erkänna att han ens kände Jesus, ännu mindre att han var en av Jesu lärjungar. Men litet senare stod Petrus inför tusentals människor och sade bl.a att “honom som ni har dödat har Gud uppväckt från de döda”. Alla apostlarna, utom Judas Iskariot och aposteln Johannes, led martyrdöden. Vem av dem skulle ha dött för något som de visste att var uppdiktat? En berömd svensk exeget (Riesenfeld) skriver att om evangeliernas berättelser inte är sanna så är deras tillkomsthistoria ännu mera fantastisk än de under de beskriver.

“Vi har sett Herren” – det var inte bara den tomma graven, utan det var mötet med den Levande Jesus som övertygade.

Om man läser evangelierna så märker man tydligt hur vanliga Jesu lärjungar var. De hade samma tvivel och samma invändningar som människor har idag. Men de blev övertygade, så övertygade att de var beredda att mista livet för sanningen. Varför?

En ung tonåring säger att “alla borde vara agnostiker”för man kan inte veta någonting om Gud finns eller inte finns.

Världens mest kända ateist, professor Anthony Flew, säger att han måste ta tillbaka det han har skrivit och sagt om Guds existens. Hans bok There is a God har en layout där det först har stått “There is no God”, men ordet “no” är överstruket och ersatt med ett “a”. DET FINNS EN GUD.

Det som kan vara avgörande är att en ateist eller en agnostiker får möta en kristen människa. Eller egentligen är det fel att säga så, det avgörande är ju att en sådan människa möter Kristus.

Men många gånger kan det i praktiken behövas händer och fötter, öron, ögon och en mun, som kan “föra Kristus” till en medmänniska, så där odogmatiskt uttryckt. Någon som kan konfrontera en tvivlare med det som man faktiskt vet. Någon som kan fråga efter alternativa förklaringar.

Tron är inte ett resultat av övertalning. Men tron kommer av hörande, och hörande av Kristi ord, säger Paulus.

Kanske kan det fjärde undret – att det finns kristna idag – få hjälpa någon att grubbla över Jesus från Nasaret med ett saligt slutresultat som följd.

Ja nog är det märkligt. Att man genom att läsa det som man tvivlar på kan bli kvitt sina tvivel…

Så varför inte – läs evangelierna om Du är en agnostiker!

Det kan ju inte vara så farligt, eller hur?

Henrik

Min första fråga blir: är den och de som tänker så inte demokrater? Finns inte möjligheten för alla som vill välja en god kyrkoherde att så göra? Är inte möjligheten för andra mycket större, om det nu är en så liten minoritet som lyckas hitta en kyrkoherde som andra inte vill ha? Och när man dessutom i praktiken försöker beskära möjligheten för sådana att ens uppföras på förslag till kyrkoherdetjänst, hur stor är då risken?

En stilla undran är om påståendet egentligen innehåller ett medgivande. Nämligen medgivandet att den gudstjänstfirande församlingens kärna består av “gammaltroende” personer? Jag vågar inte påstå att det stämmer, men tror de som kommer med dylika invädningar det?? Vad värre är: i såfall riktar sig ju kritiken av möjligheten att välja präst genom allmänna val mot den gudstjänstfirande församlingen, vilket i så fall är betänkligt!

Jag tycker att dylika uttalanden är mycket deprimerande. Det kunde ha lämnats bort, för det är inget hot.

Nu uttalade sig ju samtliga intervjuade personer mot förslaget, jag var en av dem så jag behöver inte här upprepa något. Jag delar biskopens bedömning av hur sannolikt det är att det nu går igenom.

Vem är då en “kvinnoprästmotståndare”?

Om det handlar om sådana som uppträder oförskämt och kränkande mot sina kvinnliga kolleger, skall sådant beivras, från fall till fall. Men en tvåtusenårig tradition eller praxis, som kanske några hellre vill säga, kan inte bara förklaras icke rumsrent eller suspekt genom ett klubbslag i kyrkomötet. För många av oss, för att inte säga alla, handlar det om brist på övertygande argument. Se där vårt stora fel. Och en övertygelse i en teologisk fråga kan inte avfärdas som “diskriminering”- var skulle vi då hamna?

Jag har den senaste tiden blivit djupt berörd av vissa kvinnliga kollegers klara och kristna bekännelse. En kvinnlig präst uttalade sig i TV kristallklart och fint om den kristna trons svåraste frågor, och dessutom på ett så vänligt och ändå tydligt sätt. En rikssvensk dam, präst och professor, kom med en tidsanalys och en lägesanalys av Svenska kyrkan som få manliga präster kunde prestera. Suveränt! Sådant är argument som går djupt in i min själ och som får mig att ännu en gång fråga om och var jag har misstolkat den Heliga Skrift.

Åtminstone är jag beredd att säga att vi måste ge varandra livsrum, och sluta med svartmålandet i offentligheten. Med detta menar jag inte teologiska diskussioner för eller emot, liberalt eller konservativt eller något däremellan, utan detta att sätta etiketter på varann med tvivelaktiga invektiv.

Min mening är inte att riva upp de gamla diskussionerna. Jag tror nog att diskussioner kan och t.o.m. skall föras, så länge vi ser olika på tingen. Men om vi inte besparas dylika uttalanden kommer vi aldrig ifrån det kontraproduktiva käbbel som kyrkan idag är alltför upptagen av.

Jag hade tänkt låta bli att skriva detta för att inte själv hamna i det dike som jag varnar andra för. Men mitt dilemma blev:  hur kan man peka på den konkreta verkligheten om man inte exemplifierar och konkretiserar??

Kan vi inte i stället försöka börja demonstrera tolerans och inklusivitet, så att vi mera försöker lösa svårigheter än skapa dem? Kan vi inte i Borgå stift försöka börja? Vi känner ju varandra och borde ha goda förutsättningar.

Jag tror att vi kunde börja, och börja ganska kravlöst. Det betyder ju inte att vi är överens med allt och alla. Inte heller betyder det att samtalet om rätt apostolisk kristen tro skall tystas eller tystna. Den som läser Nya testamentet märker hur mycket det talas om sann och falsk tro, hur församlingens motståndare och villolärare nämns vid namn osv. En sann förkunnelse förutsätter alltid också ett nej till det falska.

Men jag skulle önska att jag och andra med mig skulle bli mera upptagna av att sprida ljus än bekämpa mörker (hörde ni självkritiken).

So help me God.