Henriks kommentarer

Idag är det en svart dag, en dag av sorg, en dag av medlidande med Norge.

Den förfärliga händelsen gör oss ordlösa, och vi känner igen tonerna från skolskjutningarna i vårt land.

I dagens nyhetsförmedling kom det ytterligare chockbesked: antalet döda har stigit till 84, och kan stiga ännu. 84 hem har en ofattbar sorg. Gärningsmannen har ropat fram folk och försäkrat att de unga inte har något att frukta. När de kom springande mot honom, sköt han ner dem en efter en.

Sådant är sataniskt. Det finns inga andra mänskliga termer som kan beskriva denna form av ondska.

Men det har också kommit fram en annan sorglig sida i detta. I flera uttalanden från myndigheters (närmast polisens) sida, har man nämnt att den 32 år gamla norske mannens bakgrund är högerextremistisk med kristna förtecken (ansvarar inte för ordvalet).

Detta kan bli ett svårt kapitel. Man kan förklara alla troende kristna för extremister och potentiella terrorister. Det är viktigt att i alla  debatter och sammanhang betona toleransens betydelse, att människor skall få ha övertygelse, även om övertygelserna inte kan delas av alla.

Vi kan inte heller dra slutsatsen att allt är rätt, att det är likgiltigt vad man tror och står för.

Men vägen heter icke våld. Och detta inkluderar också mentalt våld, inte bara fysiskt våld.

Samtidigt tycker jag att Bibelns människosyn är verkligt realistisk. Denna dag måste ju vara ett dödsslag för alla som tror att människan är god innerst inne, detta är inte bara sjukdom – utan tvivel är det också sjukdom – detta är också ondska.

Men i denna förvirrade tid när man använder ord som ”fundamentalist” etc mycket slarvigt och helt utanför sitt verkliga sammanhang, är det viktigt att vara tydlig. Man sammankopplar helt frimodigt bibeltroende kristna med islamistiska fundamentalister! Utan att förstå att det inte är tron på Bibelns evangelium som är drivkraften till sådana avskyvärda våldsdåd, utan något som inte har sina rötter i en varm tro, utan i Guds motståndare.

BIbelns människosyn är mycket realistisk. Det finns så naiva uppfattningar om människans inneboende godhet. Dessa uppfattningar måste – ännu en gång – konkursförklaras. En av de mest smärtsamma erfarenheterna i kriser är att det var ”en av oss” som gjorde sig skyldig till detta; en vän, en släkting, en granne, en i samma ålder osv.

Olika reaktioner kommer nu. Det första skedet innehåller en känsla av overklighet, svårigheter med att acceptera att detta verkligen har skett. Men sedan kommer ofta en stark fas av direkt hat. Man vill ta livet av och tortera den som gjort sig skyldig till något sådan. Är det något som inte leder till något gott och konstruktivt så är det just att svara med hat.

Följande skede kommer att innebära djup depression och likgiltighet. Det drabbar ju speciellt dem som har drabbats i olika grader. Men här behövs medmänsklighet, inte i första hand ord, utan omsorg på ett mycket bredare plan.

Men det finns kanske också de som vänder ryggen åt det och ser bort från allt sådant. Man lever vidare som om ingenting skulle ha hänt. Det är att inte möta verkligheten. Man behöver inte, och skall inte, frossa i sorg och tragedier, men alla måste på sitt sätt konfronteras med verkligheten sådan den är. Alla de som berörs, alltså.

Vi böjer vårt huvud i sorg och ber om Guds välsignelse och beskydd över Norge och hela vår värld.

Kanske finns det också någon som nu orkar be för den stackare, som gjort detta. För det behöver han nog, en ung man som har ödelagt sitt och många andra människors liv.

Henrik

I den apostoliska trosbekännelsen bekänner vi den Treenige Guden med orden jag tror (credo). Den nicenska trosbekännelsen inleds med orden Vi tror. (I Svenska kyrkans handbok är det tvärtom – den apostoliska inleds med Vi tror och den nicenska med Jag tror.)

Den singulära formen ”jag tror” vittnar om att Apostolicum vuxit fram som en dopbekännelse. Det handlade inte om ”hur mycket jag tror” utan om att anknyta till och instämma i Kristi kyrkas tro.

Nicenums ”vi tror” är en gudstjänstbekännelse. Ordet ’bekännelse’ betyder egentligen ”att säga detsamma som”, och i detta fall handlar det om apostlarnas och Skriftens Kristusbekännelse.

Jag har den senaste tiden tänkt på uttrycken jag tror och vi tror.

Jag tycker att det för mig alltför mycket handlar om ”jag tror”. Men jag känner en allt större ensamhet i kyrkan, det går inte att utan vidare anknyta till kyrkans tro, man måste alltid fråga ”vilken tro?”.  Alla har nämligen inte lyckats ”uppdatera” tron såsom vår kyrka.

När jag lyssnade till den katolske ärkebiskopens av Monaco ord vid bröllopet häromdagen, fick mina tankar ny näring. Hans fina tal om äktenskapet, som ett livslångt förbund inte bara med Gud utan i Gud mellan en man och en kvinna, var starkt. I ljuset av det som skrivits inför bröllopet – utan att påstå att alla detaljer i det som skrivits om i massmedia ännu har kommit fram eller ens stämmer – var det starkt och kristligt att tala konkret om troheten, och om att ”vad Gud har sammanfogat må ingen människa  söndra.”

Jag greps av ett märkligt vemod: tänk att få tillhöra en kyrka, vars tro bär den enskilde (rätt förstått!), en tro, som inte utlämnas åt gallupar och populariseringar, utan som gäller från generation till generation. Den katolska kyrkan, och en katolik, kan verkligen bekänna Vi tro.

Nu vill jag gärna bekänna att den katolska teologin innebär problem för mig på vissa, centrala punkter. Men ändå, tycker jag, har den katolska kyrkan i högre grad bevarat det apostoliska arvet än många lutherska kyrkor, inklusive vår egen utarmade och många gånger panikrealiserande kyrka. Jag greps av att den katolska kyrkan inte har bråttom, mycket musik, många böner. Och att sakramentet hör med (det kan ju också vara så i vår kyrka), utan att i detta sammanhang kommentera nattvardsteologin.

Mera ”jag tror” än ”vi tror”.

Det är en stor sorg för mig. Jag hör så litet om ”den tro, som Kristi Kyrka av ålder i dessa ord uttalat”.

Det är i praktiken svårt för mig att alltid säga ”vi tror”. Det blir – tyvärr – så ofta bara ”jag tror”.

Jag skulle vilja tillhöra en kyrka, vars biskopar och präster och församlingsmedlemmar håller bekännelsen högt, oberoende av vad som upplevs politiskt korrekt.

Kanske bör två invändningar göras. Den första gäller det faktum, att jag är medveten om att ”min kunskap är ett styckverk”, att jag kan ta fel, att jag ser endels, dunkelt, såsom i en spegel, utan att exakt veta var jag missar eller hur.

Den andra gäller invändningen och frågan: är du inte väl pessimistisk nu? Nog tror vi väl ändå alla på det centrala i trosbekännelsen?

Jag utgår naturligtvis från att jag sannerligen inte ser eller vet allt, jag kan säkert vara alltför pessimistisk, men ärligt sagt, så är jag inte säker. När jag ser vad många präster och andra teologer skriver och lär, blir jag betänksam. Tror vi på Jesu kroppsliga uppståndelse? Tror vi att Jesus skall komma en dag, en överraskningarnas dag? Tror vi, att den Helige Ande har talat genom profeterna? Tror vi att Jesus föddes av jungfru Maria?

Men: ”en människa kan intet taga, om det inte blir henne givet.”

Vi ber, och jag ber ofta: Herre, hjälp min otro!

Och: Herre, föröka vår tro. Just det, vår tro.

Henrik

Hittade igen Hornborgs Världshistoria, som min far gärna läste och som jag tycker om för att Hornborg formulerar sig så fint.

Hornborg skriver om Konstantin den store och om tiden efter honom (i slutet av 300-talet). Smått profetisk tycker jag att hans beskrivning är av övergången när kyrkan blev ”en faktor att räkna med”. Profetiska ord, därför att de i så mycket beskriver dagens kyrka.

Så här skriver Hornborg (har indelat ett stycke hos H. i några kortare för att det ska vara lättare att överblicka):

Kristendomens seger kunde icke undgå att i viss mening bli dess nederlag. Varken individer eller massor kunna frigöra sig från nedärvda föreställningar, som äro sammanvuxna med hela deras själsliv.

Redan under kamp- och förföljelsetiderna hade hedniska åskådningar trängt in i kristendomen, men efter den yttre segern blev detta fallet i en sådan utsträckning, att lärans natur i viss mån förvanskades. Kring en bevarad kärna göts ett mäktigt skal av främmande tillsatser. Betecknande för denna process är helgondyrkan och dess följdföreteelse bilddyrkan, som innebär den primitivaste hedendoms naiva omklädning i ”kristen” dräkt.

Samtidigt förvärldsligades kyrkan. Gudstjänsten begynte firas med en prakt och en glans, som skarpt stack av mot enkelheten och innerligheten i kamptidens kult, då man ofta nödgades inskränka sig till hemliga sammankomster i enskilda hus, i ruiner eller i katakomberna, och det högre prästerskapet levde som stormän.

Den ursprungliga motsättningen mellan kyrkan och världen hade efterträtts av en sammansmältning, där i många avseenden världen hade kommit att dominera. (Eirik Hornborg: Världshistoria, del I, s. 299.)

Den sista satsen ringer i mina öron.

Henrik

Anna Sophia Bonde:
Är det självklart bättre att vi har liberala präster som saknar ett regelbundet böneliv än att vi får dras med några fromma kvinnoprästmotståndare?

Anna Sophia Bonde, präst i Svenska kyrkan

Läs hela inlägget i Svenska kyrkans tidning – jag kan dock inte skriva under hennes konklusioner, men är tacksam för att hon öppnar en sådan frågeställning.

Både i Sverige och Danmark har man det bättre än hos oss. Jag tror dock att många i kyrkan här – oberoende av åsikt i ämbetsfrågan – tycker att frågan inte får bli kyrkosplittrande och att förföljelsen mot gammaltroende måste sluta.

Kampanjerna mot missionsorganisationerna avslöjar vad det verkligen handlar om. Ingen och inget får mig att tro att det är Guds vilja att välja bort arbete bland föräldralösa barn, diakoni, bibelundervisning och dopundervisning mm.

Tillägg 24.6: Vesa Ollilainen påpekar i ett inlägg på Facebook det inkonsekventa i den liberala positionen. Man vill ta bort medel och visa bort väckelserörelserna ur församlingsutrymmena, bl.a för att de säger nej till samkönade äktenskap. Samtidigt vill man då välkomna muslimer, som också förhåller sig avvisande till samkönade förhållanden.

O tempora, o mores!

Henrik

Kirkon tiedotuskeskus 16.06.2011

Espoon hiippakunnan tuomiokapituli ei kumoa Espoonlahden seurakuntaneuvoston päätöstä: SLEY ei saa messutiloja Espoonlahden Iivisniemen kappelista Espoon hiippakunnan tuomiokapituli ei kumonnut Espoonlahden seurakunnan seurakuntaneuvoston enemmistön päätöstä olla antamatta Suomen luterilaiselle evankeliumiyhdistykselle eli SLEYlle messutiloja Iivisniemen seurakuntakodin kappelista.

Tuomiokapituli ratkaisi asian istunnossaan 16.6. 2011. Päätöksen mukaan tuomiokapitulilla ei ole perusteita velvoittaa seurakuntia myöntämään tiloja sellaisten messujen toteuttamiseen, jotka eivät ole seurakunnan omaa toimintaa.

Detta var dagens nyhet från den mångfaldiga kyrkan.

Jag tror faktiskt att detta ord är relevant: “Släpp mitt folk, så att de kan hålla gudstjänst åt mig.” 2 Mos. 10:3.

Det är ju det som det handlar om. I dessa konventikelplakatstider.

 

Henrik

 

Litet tjatigt blir det ju nog med texter om en aktuell fråga. Vi suckar alla, jag med.

Men jag tog med den föregående grejen för att visa på hur utvecklingen går. Det var inte länge sen man diskuterade om Svenska kyrkan alls skulle gå in för något. Sen kom man på den geniala idén att säga att det är frivilligt, och nu ser vi hur det har gått med frivilligheten.

Inga onödiga cirklar, inga pastorala förklaringar. Action directe, rakt på sak. Om du inte….så är du inte kejsarens vän.

Det är ju inte svårt att se att utvecklingen är densamma här. Klimatet i de olika stiften kan variera, kanske beroende på biskopens person, men också enskilda biskopar hamnar i kläm när ”maskineriet” kommer igång på allvar.

Nu skulle det gälla att frimodigt hålla fast vid den goda bekännelsen! De första kristna höll fast vid ”apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” (Apg. 2:42).

Idag skär man ofta bort det första momentet: apostlarnas undervisning (’didache’ betyder både undervisandet och undervisningens innehåll, läran). Man säger: man får inte bli borta från nattvardsgemenskapen (brödsbrytelsen). Men man måste börja med apostlarnas undervisning som en conditio sine qua non (ett nödvändigt villkor).

Det katastrofala är nog att kyrkan har svårt att hantera bibelteologiska frågor. Verktygen och förförståelserna är så olika att det är svårt att komma till något gemensamt.

Rötterna till kyrkans nuvarande kris finns nog rätt långt i den teologiska utbildningen. Det är inte min tanke, den har framförts av många.

Jag finner läget skrämmande. Hur fort har det inte gått! På kyrkomötets höstsession försäkrade man att kyrkans syn på äktenskap, sexualitet och homosexualitet mm inte har förändrats.

Nu utreds frågan i många samfälligheter och församlingar. Man vill veta om vissa organisationer håller fast vid den apostoliska undervisningen eller inte. Och om de gör det, så kan de inte beviljas budgetmedel eller kollekter…

Vart är vi på väg?

Henrik

Stockholm förutsätter ja till homovigslar

Stockholms stift är tydligt med att den har betydelse för rekryteringen. Där tillfrågas prästkandidaterna om sin inställning. ”Vi vill säkerställa att präster kan utföra alla de arbetsuppgifter som krävs utifrån den ordning som är beslutad i vår kyrka”, motiverar stiftet i ett skriftligt svar till Kyrkans Tidning.
– Går man in och ska bli präst i vår kyrka så följer man de beslut som är fattade. Något annat är inte rimligt i någon annan organisation och inte heller i Svenska kyrkan, säger Eva Brunne, biskop i Stockholms stift.
Innebär det att den som vill bli präst i Stockholms stift alltså måste vara beredd att viga samkönade par?
– Jag förutsätter att prästkandidater följer den ordning som är beslutad i vår kyrka.
Kyrkomötets beslut innebär att det ska finnas två hållningar till samkönad vigsel. Hur ser du på det?
– Så sa man också när det gäller kvinnor i prästämbetet. Jag skulle bli oerhört förvånad om jag i dag mötte någon som inte vill samarbeta med kolleger av annat kön.

———

Kommentar:

I tiden sade man i Sverige: Finlands sak är vår. Nu säger vi: så som i Sverige, så ock på jorden.

Läs hela artikeln i Svenska kyrkans tidning: http://www.kyrkanstidning.se/nyheter/?ew_0_a_id=17543

I was walking across a bridge one day, and I saw a man standing on the
 edge, about to jump off. So I ran over and said ”stop! don’t do it!”
”Why shouldn’t I?” he said.
I said, ”Well, there’s so much to live for!”
He said, ”Like what?”

I said, ”Well…are you religious or atheist?”
He said, ”Religious.

”
I said, ”Me too! Are you Christian or Buddhist?”

He said, ”Christian.”

I said, ”Me too! Are you Catholic or Protestant?”

He said, ”Protestant.”
I said, ”Me too!

Are you Episcopalian or Baptist?”

He said, ”Baptist!”

I said, ”Wow! Me too! Are you Baptist Church of God or Baptist Church of
the Lord?”

He said, ”Baptist Church of God!”
I said, ”Me too! Are you original Baptist Church of God, or are you Reformed Baptist Church of God?”

He said, ”Reformed Baptist Church of God!”

I said, ”Me too! Are you Reformed Baptist Church of God, reformation of 
1879, or Reformed Baptist Church of God, reformation of 1915?”

He said, ”Reformed Baptist Church of God, reformation of 1915!”

I said, ”Die, heretic scum”, and pushed him off.

Har den inte något att säga oss…?

Henrik

De senaste månadernas händelser har visat att de konservativa nu behöver samla sina led och omgruppera trupperna.

Det kanske lät litet onödigt krigiskt.

Men faktum är att behoven finns.

Alla papper och dokument, som skrivits och diskuterats fram för att i praktiken få en mångfald i kyrkan (i betydelsen livsrum) har visat sig väga lätt.

Det gäller klämmen från år 1986, som nästan enhälligt godkändes av kyrkomötet. Om den tolkning som nu getts stämmer, så skulle hela klämmen ha varit onödig: man försökte säga att också de medlemmar av kyrkan som inte kan omfatta det nya beslutet i ämbetsfrågan, skall ha livsrum i kyrkan och rätt att ha sin övertygelse.

I linje med denna dåvarande viljeyttring satt en arbetsgrupp (bl.a Marjatta Laitinen, f.d. domprost i Esbo, då lektor, biskop Olavi Rimpiläinen och undertecknad) och försökte skriva körregler för den trafik som hade uppstått för att undvika olyckliga kollisioner.

Idag har klämmen getts ny innebörd. Man säger att avsikten var att säga att var och en får ha sin egen tolkning och övertygelse, men att alla som vill vara med måste handla enligt kyrkans beslut.

För en sådan tolkning behövs givetvis ingen kläm.

Körreglerna upphävdes av Prästförbundet för diverse år sen, minns inte säkert årtalet.

Under resans gång har också olika diskussioner förts mellan biskopar (inklusive ärkebiskopen, den förre) och ledarna för väckelserörelseorganisationerna. De resulterade bl.a i en s.k. viljeyttring, ett dokument som är kontroversiellt (man har uppfattat början av viljeyttringen oförenlig med slutet ) och ”politiskt” – det kan läsas litet hur som helst. Jag frågade inför undertecknandet vad det betyder. Jag fick då till svar att det betyder bl.a att ”när rörelserna samarbetar med församlingarna så gäller församlingens syn och villkor. Rörelserna kan inte ställa krav på församlingarna.”

Jag godkände det. Så har det ju alltid varit i församlingarna. Om en representant för t.ex. den laestadianska eller den evangeliska rörelsen ville komma och predika i församlingen, så kunde jag som kyrkoherde sätta tummen ner eller tummen upp. (Jag satte alltid tummen upp för dessa rörelser, med glädje!)

Men nu har också detta tolkats så, att vi har lovat att – i utbyte mot att få använda församlingens utrymmen för rörelsernas möten (gäller ju mera finska sidan) så ”har vi lovat” att samarbeta i alla väder. Detta är ju absurt. Det var inte länge sedan en av rörelsernas präster dömdes i domstol för att inte ställa upp, utan anmäla villighet att dra sig undan.

Nu finns ett utrymmesstopp också, inte alls överallt. Senast hänvisade biskop Heikka till viljeyttringens förpliktelser, när den finska Evangelieföreningen (SLEY) ville ordna gudstjänster i Ivisnäs’ kapell.

Också vi är ju kyrkans medlemmar, präster och lekmän. Också vi betalar kyrkoskatt, kollekt och annat.

I olika sammanhang finns ett budgetstopp och ett kollektstopp. Det började med tidningen Kirkko ja kaupunki och dess chefredaktör Seppo Simola, som hetsade till förakt mot folkgrupp (konservativa – jag drar mig inte för att skriva så). Denna eld har spritt sig till samfälligheten i Hfors, till samfälligheten i Tammerfors och Åbo och även till andra sammanhang. Man fryser ner missionsmedel, med hänvisning till ”Anni”-kampanjen (se tidigare inlägg), vägrar ta upp kollekter till rörelserna (som finns på kyrkostyrelsens officiella lista) osv. I en finsk församling i Helsingfors har man sagt upp ett missionärsavtal som gäller ett barnhem för fosterbarn – allt i ”Anni”-kampanjens kölvatten!

Ärkebiskopen har yttrat sig på ett sätt som många uppfattat som hot om beviljandet av understöd och kollekter nästa år. Det återstår att se vad det blir.

I samband med ”Anni”-kampanjen har också förkunnelsespärrar införts. Bl.a just ärkebiskopen har sagt att man inte får sprida sådant budskap (där ”Anni” talade om möjlighet till förändring och antydde att hon upplevde att utlevd homosexualitet är synd). Detta är ju ingen total spärr, utan mera en tendens, som blivit aktualiserad. Det har dock förekommit yttranden om att man på skriftskolor måste framställa familj och sexualitet på ett sätt som även inkluderar pappa/pappa-familjer och mamma/mamma-familjer.

Nu har de konservativa stått vid hållplatsen och väntat när det gäller prästvigningar för ordinander med traditionel ämbetsssyn. Det har gått närmare tio år. I praktiken kan ingen bli kyrkoherde, kaplan eller ens församlingspastor med ”gammal ämbetsteologi”.

I längden går inte detta. Det gäller inte i första hand dem som skall vigas. Det gäller församlingsbors rätt att få kalla präster som de har förtroende för. Och det handlar också förvisso om att unga män med kallelse från Gud skall kunna tjänstgöra i meningsfulla uppgifter i Guds rike.

Länge har vi fått konstatera: icke rum! Nu har tiden kommit när vi måste sätta oss ner tillsammans och fundera på de möjligheter som finns och vad som skall göras.

Vi slutar inte hålla möten om man säger ”nej tack” i församlingar. Vi går dit man vill kalla oss. Men det kommer säkert att innebära personförsamlingar, husförsamlingar, gudstjänstgemenskaper och annat sådant. Mycket av detta finns ju redan och hjulet som finns behöver inte uppfinnas på nytt.

I Borgå stift har läget tillsvidare varit lugnare. Jag tror ju fortfarande – vilket jag sagt många år – att ”yes, we can” . Om vi vill nämligen.

Jag minns med saknad en tid när man såg litet olika på tingen, men där alla ändå utgjorde en gemenskap och där förkunnelsen ofta höll sig till det centrala i tron. Vi präster var vänner, långt utöver åsiktsgemenskaperna. I de flesta fall gäller vänskapen ännu. Men mer och mer kommer också annat in.

Nu är min bön att vi inte skall gå egna vägar utan vara lyhörda för Guds Andes röst. Det innebär förvisso gemenskap och enhet. Men den enheten måste byggas på Guds Ords grund, den kan inte tvingas fram genom disciplinära beslut. Den måste vila i tilliten till Guds heliga Ord.

Nu behöver vi komma samman till samtal, bön och handling, i Jesu namn!

Henrik

Har någon annan problem med att läsa gamla blogginlägg (det gör väl knappast någon), men jag märkte att t.ex. maj 2009 har enormt stor font för en del, ngn störning åtminstone i min dator.

Ifall ngn vill kommentera…

Henrik