Henriks kommentarer

I Joh. 21:15 finns ett mycket intressant bibelord, ett ord som Sven Danell kallar svårare än prästexamen. Man kunde säga att det är den verkliga pastoralexamen, inkörsporten till allt pastoralt arbete.

Simon, Johannes’ son, älskar du mig mer än dessa göra?” (KB 1917)

Bibel 2000 översätter: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?”

I Svenska folkbibeln (SFB) står det:

Simon, Johannes’ son, älskar du mig mer än dessa?

I de finska bibelöversättningarna står:

”Simon, Johanneksen poika, rakastatko sinä minua enemmän kuin nämä?” (KR 1933/38)

”Simon, Johanneksen poika, rakastatko sinä minua enemmän kuin nämä toiset?” (KR 1992)

I engelska översättningar heter det

”Simon, son of Jonah, do you love Me more than these?” (New King James)

På samma sätt översätter t.ex. NIB och NIV, med tillägget att de sätter in ett do you truly love me..

Man kan konstatera att svenska och finska översättningar (utom SFB) styr översättningen. Genom att säga ”dessa gör” respektive ”nämä” (toiset) tolkar man entydigt texten så att Jesus frågar Simon Petrus om han älskar Honom mera än de andra lärjungarna älskar Honom.

Detta är säkert en möjlig översättning, både språkligt och sakligt sett. Men är det säkert att Jesus frågar så?

Den grekiska översättningen har orden pléon touton (omega), som ordagrant betyder ”mer än dessa”.

För tolkningen att Jesus menar som våra svenska och finska översättningar har översatt, talar det faktum att Petrus sade ”Om än alla andra komma på fall, så skall dock jag det icke.” Mark. 14:29.

Men vid närmare studium har jag börjat fundera på detta.

Varför skulle Jesus jämföra Petri kärlek med andra lärjungars kärlek? Varför skulle andra lärjungars kärlek utgöra en norm för Petrus?

Det står dessutom så sade även alla andra (Mark 14:31, SFB).

Om man ser på kontexten ser man att Petrus hade återvänt till sitt gamla liv från vilket Jesus hade kallat honom (Luk. 5). Han gick och fiska. Situationen påminner om Petri kallelse, men avviker ju i väsentliga detaljer från den. Jesus förefaller att medvetet ha valt att agera på ett sådant sätt att Petrus skulle minnas sitt första möte med Jesus och kallelsen att bli människofiskare.

I kontexten ser man också att antalet fiskar, 153 stycken, nämns. Det finns många förklaringsförsök. Det fanns allt som allt 153 arter, 153 symboliserar ”hela världen” (med variationer). Eller man har påpekat att 153 bildar en liksidig triangel med 17 per sida (1+2+3+4 etc—+17=153). Man har också sagt att grekiskan ord ”det är Herren” – textens centrala ord – ger talvärdet 153 (varje grekisk bokstav representerar ett talvärde, men det stämmer bara om man tar huvudorden ”kyrios estin”, och inte tar med bestämda artikeln).

Åtminstone tror jag att man vågar säga att det faktum att fiskarna nämns, visar att de har betydelse för förståelsen av texten.

Min uppfattning är att man bör översätta älskar du mig mer än dessa? Då låter man tolkningsmöjligheterna finnas, då kan dessa i svenskan stå både för subjekt och objekt. På finska kunde man säga ”rakastatko minua näitä enemmän?” och behålla den öppna översättningen.

Helhetsbilden gör att jag är böjd att tro att Jesus ställer Petrus för en återupprättelse, där Han upprepar kallelsen att bli människofiskare och inte fiskare. Hans fråga är en anamnes (en åminnelse) av kallelsen, och frågan kan sägas innehålla frågeställningen älskar du fiskarna (ditt gamla liv, ditt världsliga yrke, ditt liv före kallelsen) mera än du älskar mig?

Jesu svar – föd mina (inte ”dina”) lamm – tycker jag bekräftar tesen att det handlar om människofiskandets kallelse.

Grammatiken gör det möjligt att förstå ”pleon touton” = ”mera än dessa’ såsom syftande på fiskarna, och inte de andra lärjungarna.

I princip är förstås ett ”både och” möjligt (båda översättningarna) även om jag mera tror på ”fiskarna” än jämförelsen med de andra lärjungarna, trots att Petrus ”angav tonen” och var den som på ett speciellt sätt behövde upprättelse och också skulle komma att bära ansvar.

Men i alla fall kvarstår frågan, den fråga som ingen herde, eller annan lärjunge, kommer förbi, Jesu fråga:

Älskar du mig?

Henrik

P.S. Ett crux interpretum betyder ett svårtolkat ord, ett ord där tolkningarna går i kors, en svårtydd text o.dyl.

Biskopen i Borgå stift har sänt ett brev till alla hushåll i stiftet.

Det är ett bra initiativ, och säkert uppskattat. Synd kanske att de flesta (alla?) fick det först efter påsk, men det har varken praktiskt eller allra minst teologiskt någon betydelse. Det är nämligen just efter påsk vi skall påminnas om påskens betydelse, se t.ex. 1 Petr. 1:3.

I brevet skriver biskopen bl.a så här:

Vad svarar jag? Vid min presskonferens efter biskopsvalet underströk jag att jag vill se en glad, öppen, frimodig och framtidsinriktad kyrka.
– – –

Min förhoppning och bön är att vi tillsammans skall kunna förverkliga allt mer av visionen om en levande, kärleksfull och barmhärtig kyrka och om en värld som präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och solidaritet.

Jag vill uttala mitt varma stöd för dessa tankar.

Mitt problem är att jag inte riktigt vet hur man skall förstå dem.

Jag ser nämligen en helt annan kyrka, och också ibland ett annat stift:

– flera präster har hot över sig: ”samarbeta eller räkna med påföljder!”
– någon präst har tvingats avgå från sin tjänst, han kan inte konfirmera sin egen son, andra väntar på avstängning
– vi har haft rättegångar, och biskopar har aviserat att flera sådana kommer för dem som inte samarbetar
– präster med den gamla ämbetssynen kan inte söka kyrkoherdetjänster, medan präster som förnekar sanningar i den kristna tron inte har några som helst begränsningar när det gäller behörigheten
– missionsorganisationerna SLEY och SLEF har utsatts för en sällan skådad utpressning för sin hållning i ämbetsfrågan
– unga män med den gamla ämbetssynen får inte prästvigning om de inte i allt samarbetar med alla präster
– jag möter präster och teologer som har ångest över alternativen ”samarbeta eller sök annat arbete”
– teologer som har fått söka psykiatrisk hjälp på grund av detta
– präster som är rädda för biskoparna, rädda att mista sitt arbete och sin utkomst

Nu blir min fråga: gäller ord som barmhärtighet och öppen för alla och kärlek också denna grupp människor? Människor som har en övertygelse, som inte är främmande för kyrkan eller kristna kyrkor i större perspektiv, en övertygelse som inte är någon villolära, inte illegitim?

Och: en övertygelse som kyrkomötet 1986 nästan enhälligt ville respektera (läs protokollet).

Man har försökt betona – för att säga det ännu en gång – att den förändring kyrkomötet gick in för 1986 var en fråga som gällde kärlekens område, en ordningsfråga. Den gamla uppfattningen är inte någon villolära.

Jag har – naturligtvis – många gånger hört svaret: det är vi, som har den gamla ämbetssynen, som själva ställer oss utanför.

Men resonemanget för till en principiellt sett ohållbar konklusion: kärleken gäller bara dem som älskar. Den gäller de älskvärda, icke de icke älskvärda.

Då är vi där igen.

Om vi med en kärleksfull kyrka menar förutsatt att du inte har en annan övertygelse än vi så blir begreppet en självmotsägelse.

Här bör det sägas att vi självklart talar om övertygelser som är legitima för en kristen kyrka.

Jag frågar, och detta är faktiskt inte illvilja: vem skulle lida om något hörn i vår kyrka kunde anvisas dem som tror som kyrkan och kyrkorna har trott till medlet/slutet av förra seklet?

Man kan inte behandla övertygelser med diktat eller lag. Det man uppnår är ”skenhelig fred”. Ingen biskop eller präst kan väl önska sig att någon präst skall ”ge efter” och stå vid altaret mot sin övertygelse och med ofrid i sitt samvete!?

Jag vill understryka att jag inte säger att detta bör vara den principiella utgångspunkten.

Men jag säger att för dem, för vilka detta är en bibelfråga, och därmed en samvetsfråga, blir det en konflikt.

Ingenting får mig dock att tro att vi inte skulle kunna fördela arbetsturer mm så att konflikter kunde undvikas. Jag förstår att redan denna traditionella uppfattning i sig är en anfäktelse för dem som har en annan syn. Det är beklagligt, verkligen. Det är också skäl att understryka att bland dem som har den traditionella ämbetssynen finns många kvinnor.

Men jag frågar stilla: finns det inte många motsvarande fall när en övertygelse blir något som andra kan bli sårade av? T.ex. sexuella minoriteter (där man inte bara kan utgå från vad olika människor tycker), för att inte tala om representanter för andra religioner (som också är medmänniskor).

Jag upprepar min tes att en öppen diskussion i långt högre grad skulle ge ro och frid i kyrkan än dessa tvångsåtgärder. Vi har redan börjat se konturerna av vad det ger upphov till: en verksamhet som söker nya vägar i kyrkan, men utanför biskoparnas jurisdiktion. Det är väl inte en utveckling som vi önskar oss?

Oenigheten gäller inte detta att bara den ena gruppen skall ha ansvar för den svåra situationen i kyrkan. Naturligtvis inte. Men ”strecket” kan inte gå genom en övertygelse, det måste handla om att med sin övertygelse visa respekt för andra.

Alltså en vädjan till alla biskopar: låt detta brev och de tankar som här framförs (alltå i biskopens brev) utgöra grunden för den biskopliga vården och det pastorala handlandet i hela kyrkan.

Då blir orden trovärdiga.

Henrik