Henriks kommentarer

Det förra blogginlägget utgör enligt min mening både en något genant men samtidigt ett djupt tragisk dokumentation på att kyrkan inte ens själv ser på prästämbetet som ett andligt uppdrag. Någon ämbetsteologi finns inte längre, förefaller det.

Om man alltså hävdar att en präst kan förrätta gudstjänst utan att detta med nödvändighet behöver betraktas som religionsutövning, då har man enligt min mening verkligen tappat alla ämbetsteologiska för att inte säga teologiska koordinater.

Utan avsikt att såra säger jag ärligt vad som kom för mig när jag såg denna unika text.

Som i skolan när man visste vilket svar man skulle ha och sedan försökte räkna utan att förstå något annat än att man måste komma till ett bestämt slutresultat.

Och slutresultatet – ja det står där i sista satsen i citatet.

Men ack vilken väg till slutmålet, det var nog ingen vanlig väg!

När nu kyrkan igen hotas av tjänstemannarättstänkandet, när kyrkans präster blir tjänstemän och ämbetsmän i stället för kyrkans präster och herdar, då är nog panikrealisationen där.

Och jag tror att det faktum att vi har tappat ämbetsteologin sammanhänger med det faktum att vi har förlorat grunden för teologin. Vi har snart inget så säger Herren kvar.

En följd av detta tänkande blir att kyrkan och samhället blir kommunicerande kärl, det går inte att hävda något inom kyrkan som står i strid med det som är samhällets värderingar.

Det går naturligtvis att säga att Jesus är Guds Son, men att tala om sanningsanspråk, att tala om att Jesus har all makt i himmelen och på jorden, att Jesus är den enda vägen till Gud, det går inte på sikt. Och att den kristna tron har konsekvenser för livet och för evigheten, det har vi nästan tappat bort.

Och ändå är det detta besked som frälsar. Det är det som vi mest behöver återupptäcka:

att Guds Ord är fast, att ”så säger HERREN” gäller, att Jesus är en levande Herre som verkar ännu!

Henrik

Alttariyhteistyöstä kieltäytymisestä Oulun tuomiokapituli lausui 3.10.2007 näin:

”Lisäksi tuomiokapituli toteaa, että seurakunnan viranhaltijat ja työntekijät ovat olemassa sitä varten, että he järjestävät seurakuntalaisille uskonnonharjoitusta. Jumalanpalvelusta toimittavat henkilöt eivät siten ensisijaisesti osallistu siihen oman uskonnonharjoittamisen vuoksi, vaan he palvelevat muita tilaisuuteen osallistuvia. Tämän vuoksi kysmyksessä ei nyt ole ollut perustuslain tarkoittamalla tavalla pakottaminen vakaumuksen vastaiseen uskonnonharjoittamiseen.” 

Tuomiokapituli lausui vastauksessan Vesa Pöyhtärin valitukseen, että esimerkiksi saarna tai ehtoollisen jakaminen toiselle eivät olisi osallistumista uskonnonharjoittamiseen. Asiaa ei ole vielä Oulun hallinto-oikeudessa ratkaistu. 

Mutta nyt tuomiokapituli on täsmentänyt käsitystään:

”Lisäksi on huomioitava, joskin toissijaisesti, jumalanpalveluksen/messun teologinen luonne. Lähtökohtaisesti pappi viranhaltijana toimittaessaan jumalanpalvelusta ei tee sitä oman uskonnonharjoittamisensa vuoksi, vaan antaakseen seurakuntalaisille tilaisuuden heidän uskonnonharjoittamiseen. Tarkasteltaessa jumalanpalveluksen kulkua papin omaan uskonnonharjoittamiseen ei kuulu esim. saarna tai ehtoollisen jakaminen seurakuntalaisille. Tiukasti arvioiden papin omaan uskonnonharjoittamiseen voidaan katsoa kuuluvan  esim. osallistuminen virrenveisuuseen ja ehtoollisen nauttimiseen.
Mikään näistä ei kuitenkaan ole jumalanpalvelusta toimittavalle papille toimitukseen kuuluvaa ehdotonta välttämättömyyttä. Pappi voi siten toimittaa jumalanpalveluksen osallistumatta itse lainkaan uskonnonharjoittamiseen. Tällainen tilanne ei tietenkään ole toivottavaa kirkon kannalta ja jos sellaista esiintyy, on se poikkeuksellista, mutta mahdollista. Sen vuoksi väite omasta uskonnonharjoittamisesta ei voi oikeuttaa pappia kieltäytymään virkatehtävästä.” 

(Oulun tuomiokapitulin päätös 2.9.2008, ote päätöksen perusteluista otsikon Virkavelvollisuuden laiminlyönti alta) 

Aivan ihmeellistä tekstiä! Selitys löytyy viimeisestä lauseesta:

”Sen vuoksi väite omasta uskonnonharjoittamisesta ei voi oikeuttaa pappia kieltäytymään virkatehtävästä.”

Kun pappi laulaa tai lausuu: Herra olkoon teidän kanssanne, pitääkö hänen sitten väistää nopeasti ettei vuorotervehdys osuisi häneen…?

Ihmettelen kyllä kovasti. Lukekaa ja miettikää.

Henrik

Nog förvånar man sig över att ett försvar av små människors ofödda liv skall väcka sådana känslor och så litet uppmärksamhet kring själva huvudfrågan som nu har skett.

I konfirmandarbetet brukar man lära ut tre frågor kring buden (bl.a 8 budet, men även andra):

– är det sant?
– är det kärleksfullt?
– är det nödvändigt?

Nära Dig!

Nära människan?

Ja!

Men vilken människa?

En och annan människa glöms nu bort. Både små och större, ofödda, unga och litet äldre.

Tycker åtminstone jag.

Henrik