Henriks kommentarer

Det är inte något korgbollsresultat, utan resultatet av omröstningen i kyrkomötet om partnerskapslagens följder för kyrkan.

Konstitutionsutskottet föreslog att kyrkomötet skall be biskopsmötet ge pastorala direktiv för bön för par, som registrerat sitt partnerskap.

I ett avvikande yttrande föreslog 5 av oss (Rainerma, Rämä, Marjokorpi, Rasimus och jag) att kyrkomötet inte skall be biskopsmötet om direktiv i en fråga, som leder till en praxis mot Guds Ord.

Majoriteten underströk att det enbart handlar om bön, inte en förrättning, inte välsignelse och naturligtvis inte vigsel (det sistnämnda är ännu inte ens möjligt).

Nu säger jag: upp till bevis! Jag har ärligt sagt ingen tilltro till att detta håller. Vi kommer – tror jag – att få en brokig praxis, som tolkas som välsignelse av registrerade par, och som en acceptans från kyrkans sida av homosexuella par. Detta är nog tyvärr sanningen.

När jag skriver ”tyvärr” menar jag inte detta mot de homosexuella. Vi måste sköta de homosexuella bättre, och alla andra grupper och individer som känner sig marginaliserade i kyrkan.

Men vi hade inte behövt några beslut för att fortsätta samtala, bedja, samtala och leva med våra homosexuella vänner. Detta är inget problem för mig.

Men jag tror att detta beslut är det stora beslutet, hur litet det än ser ut nu.

I ingen händelse skall man med detta beslut slå de homosexuella. Däremot är det vemodigt att kyrkan inte kan läsa sin Bibel. För det är det som det handlar om. Att uppmuntra varje människa – och där har vi alla minsann mycket att göra med vårt eget liv – och hjälpa var och en till det liv, som 1 Kor. 6:11 vittnar om, det är vår stora utmaning.

Nu är nog kyrkan delad, om inte organisatoriskt, så teologiskt. Detta har bl.a Sammeli Juntunen, docent i ekumenik och khde i Nyslott, konstaterat.

NU ska vi be om HERRENS ingripande.

Henrik