Henriks kommentarer

I de hermenutiska (bibeltolkning) diskussionerna har olika lösningsförslag framställts. Man har talat om ”trons och kärlekens korg”, och pekat på NT:s olika texter, som dels handlar om eviga sanningar, dvs om tron, men dels också om etiska och andra frågor, som handlar om kärlekens krav i varje ny tid.

Så har man presenterat en tolkningsmodell, som betonar det oföränderliga i tron, men som samtidigt ålägger varje tid att möta etiska frågor, ordningsfrågor mm med kärleken, uttryckt t.ex. i den gyllne regeln (Matt 7:12) eller det dubbla kärleksbudet. Kärlekens lösningar är föränderliga; samma ställningstaganden som i en tid var uttryck för kärlek, kan i en annan tid väcka anstöt. Därför är uttrycken föränderliga, medan den underliggande principen är oföränderlig.

Frågan är nu om denna indelning är bibliskt och teologiskt hållbar.

Kärlekens bud måste i nya situationer tillämpas, men budens väsen får inte ändras. Detta betonade också Luther. Man kan inte förenkla Luthers syn till att innebära, att  man löser olika etiska frågor utgående från vad som är ”kärlek” i en bestämd situation. Hos Luther (och i Bibeln) finner man mycket etik, som inte alls kan ”tillämpas”. Särskilt sträng är Luther med det som gäller sexualetik, här lär människans förnuft ofta annorlunda än Guds Ord (t.ex. WA 7,61; 10/II, 94:28-32; 98:1-5; 298:10-21). Och Paulus säger uttryckligen om sådana apostoliska bud: ”Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande.” ( 1 Tess. 4:8).

Luther talar däremot om ”frey sein” och ”muss sein”. Också Guds bud är absoluta, och ”så säger Herren” gäller både lag och evangelium.

Men lagen har som frälsningsväg fått sin fullbordan i Kristus.

Om en teologisk metod, en hermeneutisk metod, leder till uppenbara konflikter med Guds Ord, måste man också fråga sig om tolkningsmetoden” är riktig.

Henrik

Se docent Olli-Pekka Vainios bidrag i boken Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa samt samme Vainios bidrag i boken Kadonnut horisontti, särskilt ss. 197-200.