”Reformatorn hade här att bemöta den romersk-katolska kyrkans djupt rotade uppfattning, att Skriften inte innehåller allt som kyrkan skall lära beträffande tro, leverne och kyrkans arbete. Vidare betraktade man Bibeln som oklar och svårtolkad. Därför måste Bibelns ord i varje tid inte bara tolkas utan även kompletteras genom förpliktande läror från påven, biskoparna och koncilierna. De troende måste hörsamma inte bara Bibelns ord utan även traditionen och kyrkans läroämbete. Kyrkans magisterium i varje tid och koncilierna sades vid proklamationen av vad som gällde för tro och leverne vara ledda av den Helige Ande. Man hade sålunda byggt upp en viktig uppenbarelsens länk efter apostlarnas ord, och man baserade denna lära på bl.a. Joh. 14:26.
Redan i en replik mot Emser 1521 tar Luther tag i denna som han anser helt oacceptabla bibelanvändning. Han understryker, att den Helige Ande enligt Joh. 14:26 och 16:12 inte skulle undervisa om vad man skulle påbjuda utöver vad Kristus hade lärt. Anden skulle däremot påminna om och upprepa det som Jesus fullt ut hade sagt och påbjudit redan till apostlarna, men som apostlarna inte genast hade kunnat förstå och orkat bära. Detta är för reformatorns bibelsyn något helt avgörande, som han ofta återkommer till.” (prof. Ingemar Öberg i Bibelsyn och bibeltolkning hos Martin Luther, s. 167).
HP:s kommentar:
Det var precis denna syn inom den romersk-katolska kyrkan, som Luther bekämpade, som framfördes som vår kyrkas åsikt vid kyrkomötet i Åbo 2010. Att den Helige Ande leder kyrkomötet, biskoparna, när de fattar sina beslut.
Enligt min mening finns det inte någon grund för ett slags ”que sera, sera”-tänkande (”det som sker, det sker”). Om vi ber för kyrkomötets beslut och man sedan fattar ett beslut, så får vi tro att beslutet är i linje med vad den Helige Ande vill. Detta är åtminstone inte luthersk teologi. Tvärtom handlar det där om att kyrkomötena kan missta sig och att det alltid är Ordet, och endast Ordet, som är det rättesnöre enligt vilket alla läror skall prövas och bedömas.
Jag ser nu ett slags kryptoromanism i synen på kyrkans magisterium och på kyrkomötet. Märkligt nog nöjde man sig inte i ämbetsfrågans många omröstningar, utan den Helige Ande var inte med förrän beslutet blev jakande.
Jag respekterar dem som argumenterar i förståelsen av bibelordet och som kommer till andra slutsatser. Men jag kan inte ta sådana röster på allvar (på ett teologiskt plan) som avfärdar apostlarna som förmedlare av uppenbarelsen, som ”den sista länken i Guds uppenbarelses ursprungliga kedja.”
Apostlarnas undervisning (Apg. 2:42) är lika förpliktande som Jesu egna Ord. Det var ju uppdraget: att lära dem (alla folk) att hålla – bevara – allt som jag (Kristus) har befallt er. Att ifrågasätta en apostels (t.ex. Paulus) Ord, eller att se aposteln bara som sin samtids tolk av Guds vilja, är att teologiskt avbryta det uppdrag som Jesus gav sina apostlar. (Jag hävdar att detta är den teologiska konsekvensen, inte att någon skulle vilja göra det – eller kunna göra det).
Den tveksamhet mot hedningarnas rätt till evangeliet om Kristus, som Petrus kämpade med och Gud måste röja, är en del av uppenbarelsen, inte någon tolkningsnyckel eller kod, enligt vilken vi kan acceptera nya läror.
Petrus måste av Gud själv undervisas om detta – mycket dramatiskt – men han lärde sig förstå att den Heliga Skrift verkligen lärde att hedningarna kallas. Detta var ingen ny uppenbarelse.
Vi har inte – mig veterligen – något Ord, som ger oss nya tolkningsmöjligheter när det gäller Bibelns sexualetik.
Däremot måste jag och även andra lära oss, att evangeliet först och främst är ett löfte. Löftet handlar om Jesus Kristus, världens ljus.
Här skall vi inte tala om personer, utan om sakfrågor.
Henrik
Namn: Henrik Perret